Aftonbladet – 30 november 1831, sida 3

Kaleidoskop. EN EPISOD AF PESTEN I KONSTANTINOPEL. (Ur New Monthly Magasin.) (Forts. fr N:o 277.)) Den unga qvinnan yttrade ofta den fruktan, att hennes far kunde bli offer för sjukdomen; hon sökte ofta öfvertala honom att lemna henne åt sitt öde, och så länge hon bibehöll sansningen tolkade hon sin ömhet och erkänsla i ordalag, hvilkas hågkomst alltid lockade tårar från min gamle och modige vän. Men huru beklagansvärd var hon icke, då den eld som tärde hennes inre beröfvade henne sansen; då låg hon stum, liksom i dödsdvala, eller framstötte ord utan mening , underliga och osammanhängande uttryck. Den tanke som mest sysselsatte henne var dottern, också bad hon med bönfallande röst att få se sitt barn. Några gånger knäppte hon händervne våldsamt tillsammans öfver bröstet som om hon hålkt det i sina armar, och de brännande läppar. ne rörde sig som i en bön. Ibland kastade hon de stirrande ögonen omkring sig, som om de mött spökbilder, och de autoge då uttryck af glädje eller sorg, allt efter beskaffenheteu af de bilder hennes fantasi skapade. Den olycklige fadern, som hon numera icke igenkaände och för hvars ömma omsorger hon var känslolös, lemmnade sällan hennes säng; han höll hennes händer mellan sina, och med ögonen ständigt fästade på henne såg han henne förtäras som vax för elden. Den Turkiske slafven gick och kom och lemnade honom sin föda, den han knappast smakade i sin häftiga sorg och den han ej begärde. Min vän har beskrifvit för mig dessa nätter på ett sätt, att man ej kan föreställa sig något grufligare. Allt var försänkt i djup tystnad i Pera liksom i de närgränsande förstäderna Tophana och Gålata; öfverallt dödens lugn; man hörde endast den döende qvinnans andedrag, och dessa ljud under nattens stillhet ingåfvo fasa. Understundom stördes tystoaden åf de tusentals hundar som genomströfva gatorne i Konstantinopel och ej hä andra sofställen än gathörnen och. nedfallande råiner. Ibland hördes Beekdji, den Turkiske brandvakten, under sin rund stöta den jerhbeslagna stafven mot gatan, och bullret deraf genljudade mellau de höga husen, hvarefter en djup och hemsk tystnad åter inträd