het sagdt, han var from som ett lam. fan täflade sedan vid kapplöpningen och segrade, — Det är obekånt hvaruti Whisperers konst egenteligen bestod eller hvarifrån han lärt den. Det märk värdigaste var den korta tid han behöfde för sin operation, hvilken alltid skedde i enslighet men utan något märkbart våld. Hvad slags häst som hälst, och äfven mulåsnor, antingen den förut var riden ellev alldeles rå, den fick hafva hvad för olater som hälst, lydde utan det minsta märkbara motstånd hans magiska kraft och blef på den korta tiden af ena half timma from och handterlig. Ehuru denna verkan var så hastigt åstadkommen, var den dock fortvarande; och fastän mera lydig under honom, vann dock djuret en förat okänd läraktighet. Då han eftersändes för att tämja något våldsamt kreatur, hvarföre ban betaltes med 2 å 3 Guiner, befallde han att stallet, hvaruti ban och hästen voro, skulle stängas, och ej få öpnas förr än vid gifven signal. — Efter en tåte å tåteaf omkring en halftimma, under hvilken tid ganska litet eller intet buller hördes, gafs signalen, dörren öpnades, hästen fanns liggande ner, mannen vid hans sida, lekande med honom som ett barn med en hundvalp. Då vi önske Redaktionen lycka till fortsättningen af silt arbete, förena vi dermed endast den önskan, att det måtte lyckas densamma att förse de blifvande haåäftena med några samlingar från det icke ringa förråd af inhemska anekdoter och uppgilter, som nu endast lefva i traditionen eller gå mun från mun. Äfven synes det oss, som om tidskriften icke allenast skulle kunna vinna mera omvexling utan äfven ett större antal läsare, om den tillika hlefve ett magazin från jagtvänner, hvilket tyckesvara så mycket mera ändamålsenligt, som dessa båda saker sluta sig nära nog intill hvarandra, och en rik skörd i den sistoämnda afdelningen synes kunna vinnas genom anlitande af Jägareförbundets medverkan.