Aftonbladet – 22 november 1831, sida 3

att den lulikomlhgt passar in på amnet tör vår berättelse, Skulle någon händelsevis hafva förälskat sig i det bizarra, det löjliga, så vilja vi bedja bonom på några ös gonblick göra oss sältskap till. Court af Chancery i London, och det skall blifva oss ett nöje att föreställa honom det stör sta original han nånsin sett eller får se och detta — i den lärde Sir Charles Westherells person? Med alt vår vördnad för gamla plägseder frikalta vi oss dock från att bär uppräkna hans förfäders namn aocb förnamn, hans mors slägtregister, hans födelseort och alla dessa detaljer, som numera icke äro på modet, Det torde vara nog alt anföra det bans fader, en utmärkt veteaskopsman, var inspector för ett af Student-Collegierna i Oxford, att han var John sons vän och att han vid sin död, lemnade sonen Charles i besittning af en rätt vacker förmögenhet, Vi bedja om ursägt för det vi icke uppebålla oss vid dennes barnaår; nogaf, han uppammades vid Ua niversitetet i Oxford, der han utmärkte sig, beträdde den Juridiska banan, och var, redan 1826, uppböjd till värdighet af Riddare och Kongl. Storbritannisk AttorneyGeneral, (ett embete till rang och göromål närmande sig Justitie-Canzter i Sverige.) Sir Charles är lång till vexten, går gan ska krokig ech har en högst obehaglig gång. Fans kropp kastar sig åt begge sidor när han äv irörelse; hans ansigte sakI nar icke skönhet och uttrycker snille, han har en bred panna, icke stora men lifliga ögon, Hans näsa är Hten och serdeles kort; åtminstone förefalter den så jemförd med öfverläppens och hakans utomsrdenta liga längda Hans röst är ej välljndande: Hans föredrag är lugnt och gör intryck, men oftast, och vid tillfällen af större vigt, får det en till det komiska öfvergående egenhet. Vid början af sin bana beskylldes We therell ofta för lättja, men så ofta bonom anförtroddes en sak för hvilken han verkeligen intresserade sig, hade det varit omöjligt att finna en mera nitisk advokat, ty oaktadt den besynneidiga egenheten i hans törsvar och anföranden visade ban alltid en: utomordeutlig skicklighet, Fan ville alts ud behålla sista ordet och hans envishet som i sig sjelf ej innebar något förolämpande, var det berömda resultatet af hans ait. Ofta hände det att hans föredrag, hans hesynnerlighbeter, hans. narraktiga och befängda infall, understödda af lustiga citationer tvungo sjelfva hans motståndare att skratta , med, ehuru han tappade sin sak. Hans argumentation är på en gång djupsinnig och allvarlig, i en uttnött och dålig ton; men han förstår att sammansmälta dessa så höga olika egenskaper och lyten med en konst som gör hvar och ens förvåning. Den värma och liflighet han utvecklar äfven i likgiltisa saker ger en ohe