Aftonbladet – 12 november 1831, sida 3

tänkt och så evident orimlig, att den hvarken förtjenar eller fordrar någon vederläggning. Hvad sjelfva kyrkoplikten beträffar, så är det klart, för hvar och en, som gjort sig aldrig så liten möda, att intränga genom den molnbädd af mystisk helighet, hvarmed Presterskapet, af alla Religioner och i alla tider, förstått att ombhbölja sig och sitt embete, att den icke annat är än ett af dessa Hierarchiens mångfaldiga funder, hvilka den velat uppfinna till grundvalar och stöd för sili yttre välde. Det må icke nekas, att denna penitence-ceremonie, i sina början, då den ock var vida mera vidlöftig samt utgjordes af åtskilliga grader, icke var utan sin nytta, kanske till och med nödvändig. Den Apostoliska tiden, då Religionen blott talade till den inre menniskan, cch endast fordrade hjertats Gudstjenst, i lefvande tro och helig kärlek, hade redan förflutit. Den religiösa enthusiasmen hade börjat svalova, Religionen behöfde då använda sinnligheten sig till hjelp; och den ceremoniela Gudstjensten, hvartill Stiftaren sjelf, genom Döpelsens och Nattvardens Sakrament, hade laggt grunden, utbildade sig allt mer och fher, Då uppkom äfven kvrkoplikten; men huru olika religiöst allvar och moralisk verkan, emot bvad den i våra dagar är inom vår församling? I en tid, då den Christna kyrkan stod omgifven af Hedniska altaren. och då hat och förföljelser stundeligen skakade dess grundvalar, var det ock nödigt, att med sträng och kraftig vaksamhet hålla byggnaden tillsamman. Det obetydligaste affall, den minstå gerning i hednoingarnes anda, uteslöt sin Upphofsman ur Christna församlingens gemenskap, och han förklarades för andeligen död. Dock kyrkans port varför den ångerfulle icke för alltid stängd; men församlingen fordrade ett prof på denna ångers all var, såsom borgen derför, att icke sökanden lättsinnigt vek, än åt den ena, än åt den andra sidan; och dertill brukades de offentliga botöfningarne, eller kyrkoplikten, som : af Presterskapet fastställdes strängare eller lindrigare, kortare eller låvgvarigare, i mohn af affallets större eller mindre bi ottslighet. Men med denna kyrkoplikt var ingen offentlig. vanära förenad. Menigheten såg 1 den botöfvande icke annat än en olycklig vilseförd, som med af ångren öppnade ögon varseblifvit sin irring och nu önskade att, med en dryck ur Nådens källa, få släcka den brand, som samma ånger upptändt i hans hjerta. Församlingen förenade sina böner med hans, att Herran måtte sända honom sin anda till upplysning, tröst och hugsvalelse; och med hvarje grad han genomgått af sin botöfningsscala, trodde de, att han kommit ett steg. närmare ingången till Helgamanna-samfund, samt när ändte