vane. Man mäste gifva dem en pension och låta dera irra längs kusterne af de nya republikerne (skratt), Man trodde ock att ingen Adel mer skulle finnas. J veten, mine Herrar, huru denna troslära gått i fullbordan. Napoleon kom och gjorde en mängd kungar; han gjorde en Kejsare; han skrattade åt dessa jemlikhetsprinciper , som man så mycket utropat, och de der verldsföraktarne, som ej mer ville veta af något adelskap, dem kallade han Hertigar, Markiser, Grefvar — och de läto kalla sig så (Nytt skratt.) Men, mine Herrar, hvilka voro de som ban icke tänkte på att gifva några titlar ? De hvilka det hade varit ett narrspel att tillbjuda sådana? Larockefoucauld , LaFayette m, fl. hade intet att mottaga af hans hand. Blott de som voro Acelsmän, undsluppo honom, Jag säger icke att han gjorde rätt; tvertom, ty han återställde fåfängan i saken, icke nyttan. Denne allsmägtige man, som gjorde adelsmän, utesiöt ärftligbeten. Hvarföre? För det han var Despot, men en despot full af storhet och fåfänga. (I Centern: Bra, mycket bra,) Våra moötståudare medgifva att det äns. pu alltid skall finnas individuella storheter; män af snille, stora medborgerliga öfverlägsenheter. Ja, utan tvifvel, men jag påstår att stora familjer äfven skola finnas, och att just friheten skall frambringa dem. Låt en menniska utnärka sig i hvad väg som helst; hans son ärfver alltid både hans förmögevhet och det anseeude han förvärfvat sig; sonen skall alltid utgå från den plats der fadren lemnat honom. Om denna son är en medelmåttig menniska, så stannar familjens moraliska tillväxt; men om äfven han utmärker sig, skall han, understödd af den ställning hvari fadren lemnat honom ; gå längre än denne. Stundom kan det ock inträffa att icke han, utan hans barn fortplanta familjens upphöjelse, Det är på detta sätt som de stora familjerna bilda sig i alla yrken, i näringarne, i armden, på den politiska och juridiska banan; det sker derigenom att en far på en gång öfverlåter hela sin fö: mögenhet, sitt anseende, med ett ord — hela sin ställning. Utmärkte män skola på sina barn öfverflytta sin förmögenbet, en del af sitt ansceende, och sålunda grundlägga familjer, Ville man hindra detta skulle man börja med att afskaffa förmögenhetenos ärftlighet, hvilket J, mine Herrar, svårligen lären tillåta, eller ock qväfva i menniskornas hjertan den känsla som ovilkorligt ingifver interesse för sonen af en stor man. Skuilen J väl vilja neka tillvaron af en sådan känsla? Jag bör i sådant fall åberopa några nya och träffande exempel: Inem militaiven halva vi den St Cvyurska