Aftonbladet – 1 november 1831, sida 2

emot Majoritetens beslut, och målet erhållit en större publicitet, är jag skyldig både mig sjelf och den allmänbet som önskar för sin opinion en närmare kännedom om verkliga förhållandet, att bryta tystnaden oeh göra reda för de skäl och grunder, som ledt mitt omdöme och bestämt min tanke. . För den som känner Ofverste-Licutenanten Hfertas fleråriga bekantskap med Bankens styrelse och organisation, noggranna kännedom af dess administration, äfycen i de minsta delar, hans sällsynta rådighet i brydsamma förhållanden; hans lyckliga förmåga, att lätt och klart uppfatta, samt cukelt, kort och redigt föredraga hvilket ämne som belst; hans omisskänneliga skicklighet, gagnande verksamhet och utmärkta nit för Banken och dess angelägenheter; egenskaper, som till den grad beredt honom Baucofullinäktiges förtroende, alt han ibland dem ägt de fleste och vigtigaste uppdrag , hvilka alla han fullgjort på ett sätt, som förvärfrvat honom Revisorers och Ständers synnerliga aktning och bifall; att ej förtiga hans milda och förekommande väsende, som gör, att den nykomue, den i Bankens göromål främmande med trygghet kan nalkas honom, för att inhämta baus omdöme och alltid grundeliga upplysningar utan fruktao att trölla hans tålunod, utan fara alt tillbakastötas af ctt ojemt lynne ; för den säger jag , är duet lätt att inse hvilken djup sensation och bekymmer bans afsägelse skulle uppväcka äfven hos dem som väl nitälska för Bankens bästa och gerna e hans bibehållande der, men i öfrigt gilla ingeuting mindre, än bang politiska åsigter och förbandliugtr, Man förmodade genast att Herr Hjertas ster ieke kunde vara annat än öfycrilning, icke öfverlag dt med den sinnesnärvaro, som gjorde öfvertlödig allmännare undersökning om förhållandet. Mau önskade att hans afsägelse icke straxt måtte föredragas, racen då det bestämdt försäkrades, ati Ilerr Hjerta i bref till en Ledamot förklarvat, att Lan, äfven om han snart bilefve fri, aldrig mer skulle återlaga sin plats i Banken, var man — jag vet ej hurjag rätt skall uttrycka mig — antingen för litet betänksam, elier för mycket alfvarsam för att låta dervid hero, för att på en så Osiker grund bygga ett beslut. Jag bekänner öppet, att jag för min del fästade för mycken vigt vid detta förklarande ulaf Her Hjerta: hvilket jag dock vid närmare eftertanke faun endast tillkäunagifrta ett lydligt utbrolt af elt skakadt sinug — ca djup smärta. Också vrsade det sig snart att denna förmodan var riglig att Fullmäktige, som, enligt formen, kunnat låta saken hyila intilldess deu l4ifvit vörmare utredd fattat del beslut lika förlkastadt, som Herr Hjerta gjort sin afsägelse. Lyckligtvis blef detta på en så osäker och vacklande gruud bygsta Leslut, icke på sanima gång justeradt, än miudpe till verkställighet befordradt, Och innan justes ringen försiggick, hade Herr Hjertla redag ålerhegärt sin afsägelse. Det är under sådane förhållanden, om någonsin, vår Svenska lag, mon om formerna, mMca äng mera om menniskors rält och välfärd, -tidgat ci pröfve Domaren och niedgiivit rättighet etl hob re ria än fälla. Det giuses ock nägot i vir lag som kallas bindande tikselser och omständigheter hvilka inges oväldig och samvetsgrann Domare kan och bör förbise sanan ban fattar sitt berlut. Det är bärå jag vill fästa Fullmäktiges uppmirke samhet; sedan de upptagit målet till pröfuing och Ordföranden medgifvit proposition, För min föreställning synes det klart, alt Here Hjertas afsägelse ingalunda kunde yara en följt