bladet för d. 20;de Oct., skall hafva utvi-. sat. Man tycker, att då detta yrke är så öfver all höfva lönande, så skulle folket trängas om att få inkomma deruti, och, liksom Hamburg består af idel säljande, så skulle hela Sverige redan bestå af idel bagare. Men likväl ser man icke nu flere som ingå i detta yrke, än förr; och att orsaken dertill ligger grundad i sakens natur, och icke i tillfälligheter, är icke svårt att inse, Blott ett par personer, af hvilka den ene var handlande, hafva här begagnat den i nyssnämnde författning upplåtna friheten; men bägge öfvergåfvo snart sitt nya yrke, vid hvars mödosamma, natt och dag fortgående arbeten, snart bvar och en tröttnar som icke från ungdomen dervid vant sig. De funno snart att vinsten var obetydlig 1 förhållande till de kostnader och besvärligheter, som en talrik arbetspersonal oundvikligen medför. Men — lär man invända — sedan 1828 hafva blott tre år förflutit, och en längre tid kan möjligen komma att visa en annen erfarenhet. Jag tviflar derpå; ty redan i början af detta sekel, mnemligen i Augusti 1501, då realisationsplaven hade medfört förbud mot bruket af flere slags silfverpjeser, hvarigenom Guldsmedernes förtjenst nästan upphörde, gaf Konung Gustaf i V:de, af sådan anledning, dessa, bland annat rättighet att idka Bageribandtering. Men trettio år hafva redan förgått, utan att serdeles många begagnat denna förmån. Några som försökte det här i Stockholin, uppkörde dermed innan korrt, och jag påminner mig att en ibland dem yttrade då ban återtog hammaren: att han wille häldre hamra ihop några få säkra Riksdaler på städet, ån släpa natt och dag för en osäker behållning. I Stalsekonomiska frågor gäller alltid erfarenbetsbevis öfver alla andra; och jag tror derföre med visshet, att hvarje förnuftig man måste antaga de nu anmärkte förhållanden såsom säkra bevis att icke Bagarnes förtjenst på allmänhetens bekostnan är så oskäligt och orimligt stor, som man synes inbilla sig. Men destora stenhusen! (Forts. 1 morgon.)