i Lord FFynford, Earl of Eldon, Lord I Kansleren, Lord Lyndhurst, Lord Tenteriden, Ärkebiskopen af Canterbury, Hertigen laf Sussex, Hertigen af Glocester , MarI quis Hastings, Earlen af Hareswvood, Lord I Barham och Earl Grey. De som äro utI märkte med kursiv stil talade emot billen, Lord Grey anmärkte uti sitt tal, att ett I rykte var i omlopp, det folket skulle vägra betala taxorna om billen förkastades. Han i medgaf för sin del äfven sannolikheten att i detta kunde inträffa, eburu han hoppades latt det icke skulle ske. Han hade redan I framställt möjligheten häraf, och ansåg sig I förbunden att icke samtycka till något I mindre verksamt medel, i fall ej I något annat af lika kraft kunde utfinnas. (En ädel Lord från oppositionens bänkar I anmärkte bärvid: så resignera då !) Den I ädle Lorden ber mig resignera. Jag svarar i honom, att om jag det gjorde, skulle jag brottsligt öfverge min pligt emot min koI nung. Hvad jag dessutom bör göra, äger lingen annan än jag sjelf att afgöra; men i jag vill aldrig öfvergifva min konung, så I länge jag kan vara honom nyttig. (Hör, hör!) Jag är fästad vid honom genom de starkaste förbindelser och genom en tacksamhet, I starkare än någon annan haft skäl att hysa I mot en så mild herre. Han har bemött mig med ett så oafbrutet förtroende, och I vid alla tillfällen emottagit mina försök att tjena honom med en sådan godhet, att det i sanning skulle vara otacksamt om jag kunde öfvergifva honom. Jag känner de månI ga ynnest-bevis jag erhållit af bans hand, och vet att Konungen har rätt att befalla öfver mina tjenster; och ingen skall kunna förebrå mig att hafva öfvergifvit honom, så länge jag ännu kan vara en nyttig tjenare och vidtaga tjenliga måft och steg för landet. Min Karakter ärallt hvad jag sätter värde på. Jag sträfvar icke efter makt ; men jag hyser en innerlig och uppriktig önskan att uppfylla min pligt emot min Kung och mitt land, så godt jag kan. Jag är icke känslolös för mina egna fel; men det finns ibtet offer som jag icke är villig att underkasta mig, till erkänsla för den ömhet som aldrig kan utplånas ur mitt hjerta, äfven i de sista ögonblicken af min tillvarelse, — Landets styrelse erbjöds mig under så egna förhållanden att ingenting ennat än känslan af min pligt kunde förmå mig emottaga detta uppdrag. Jag kände att jag var i den belägenhet att jag icke kunde undandraga mig att tjena mitt land, och jag emottog förtroendet emot min egen höjelse. Jag hade tillbragt en lång lefnad afskiljd från alla offentliga embeten. Jag har ingen erfarenhet i offentliga ärenders behandlande. Jag älskade den husliga aflägsenheten i skötet af min familj och kunde således säga mig vara Bankrutt på lif och slösande med hvilan3; och ingenting kunde hafva förmått mig att emottasa det offentlisa embetet an