besök, Talleyrand åhörde honom utan att förändra en muskel i sina aviletsdrag och svarade, sedan den andre slutat, med den Lhögtidligaste ton i verlden: Ja! somlige säga att kungen i England är död, och andre att han icke är det; ni önskår kanhända veta min tanke ? — Ja, min Prins, det är just min innerligasto åstundan.? Nå väl, jag tror ingendera delen! jag nämner detta till er i förtroende; men jag hoppas ni icke missbrukar det; den minsta obetänksamhet från er sida skulle på det högsta kunpva kompromettera mig. Vid ett visst tillfälle, då Talleyrand och en dess vän talade om franska aktiisen, Mademoiselle Duchesnois och ett annat fruntimmer, af hvilka ingendera var vacker, (den första hade särdeles fula tänder, och den senare aldeles inga) sade Talleyrand: Om fru S. blott hade tänder, skulle bon vara lika ful som Mademoiselle DuEnp utmärkt person anmärkte en gång åt Talleyrand: Uti öfverhuset finnas åtminstope män som äga samveten. ?Samveten! inföll Talleyrand, ja, det är säkert; jag känner många Pärer som hafva två. Talleyrand hade en förtrogen tjenare som var honom utomordentligt tillgifven men tillika ytterst nyfiken. Då han en dag hade anförtrott honom ett bref, blef han, med förvåning, från sitt fönster varse att betjenten var sysselsatt att helt kallt läsa det, Dagen derefter då betjenten skulle uträtta ett dylikt ärende, tillade Talleyrand i det andra brefvet ett postscriptum, så lydande: Ni kan lemna öfverbringaren häraf mundtligt svar: han är redan fullkomligt underrättad om hela affären, emedan han; varit så försigtig och läst detta innan han framlemnat det. Detta postscriptum verkade mera än de alfvarsammaste förebråelser. . . . NM