tillkänna sina åsigter öfver samhällets ele menter och stöden för en sann frihet, och hos den som icke förut känner hans historia, måste det nästan väcka förundran att hvad han häröfver yttrar, kan jemföras med kärnan af allt hvad de ypperste Författare yttrat derom i nyare tider. Se här hans betraktelse öfver det Romerska samhället i den märkvärdiga tidpunkten af republikens införande, i I kap. af andra boken. Det hädanefter fria Romerska Folkets bedrifter i fred och i krig, en styrelse som årligen ombyttes och lagarnes herravälde, mäktigare än menniskors, går jag nu att afhandla. — Denna frihet hade af den sista Konungens tyranni vunnit ett förhöjdt värde. Ty hans företrädare hade så regerat, att de alle, hvar efter annan, gjort sig förtjente att anses såsom grundläggare åtminstone till de delar af staden, som de tillagt till nya hemvist för den utaf dem förökade folkmängden. Utan tvifvel skulle ock samme Brutus, som genom despotens störtande inlade så mycken ära, hafva gjort Staten den största skada, om, drifven af ett otidigt. frihetsbegär, han frånryckt någon af de förra Konungarnpe dess spira. Ty denna råa. hop af herdar och landsstrykare, öfverlöpare från egna fädernesland — hvad skulle hafva händt, om den, under skydd af en fredlyst helgedom, fri eller åtminstone strafflös, utan fruktan för en Konungamakt, hade börjat att af tribunstormar sättas i rörlighet och, i en ännu sig främmande stad, inlåta sig i tvister med regeringen förrän banden af makar och barn och kärleken till sjelfva den jord man bebor — en kärlek, vid hvilken man långsamt vänjes — hunnit förena deras sinnen. Tvedrägtskulle hafva upplöst en Stat, som ännu ej vunnit stadga, men hvilken nu regeringens lugna mildhet vårdade och genom näring bragte derhän, att den med redan. mognade krafter, kunde bära frihetens ädla frukter. Men frihetens början räknar man ifrån denna tiden mera derföre, att konsularregeringen årligen ombyttes, än att någon inskränkning skedde i sjelfva den makt, som hade tillhört Konungarne. Alla rättigheter, som de haft, alla yttre sinnebilder af dessa behöllo de första konsulerne. indast det blef förekommet, att icke begge tillika skulle hafva Fascerne! och skräcken derigenom synas fördubblad. Med sin Ämbetsbroders : samtycke antog Brutus dem först och visade sig icke mindre nitisk i frihetens försvar, än ban varit i dess vinonande. Att det nu för den nya friheten intagna folket icke möjligen måtte framdeles, genom Konungahusets böner eiler skänker, låta sig bevekas, var det första af allt att han lät det med ed förpligta sig, att aldrig tåla någon Konung i Rom. DPerefFR jen 2 —FP FU LR få FE Af