AIRES VIIG HIA Tal RUUETTaALlLla UC. Vv I den här busken, sade den ene, blef. icke längesedan en ang köpman ryckt från bästen! — och vid dessa ord låg den olycklige åhöraren redan under dem, blef öfvertväldigad af de bägge starka karlarneg och fick, under framvisandet af en laddad pistol, befallning att följa dem. Att blifva pluodrad beredde han sig på, men då bofvarne icke tvifvelaktigt antydde en. aflsigt att mörda honom och dölja spåren deraf, så beslöt han att våga det yttersta. Under det derföre den ena karlen gick framför hovom och ledde hästen vid betslet, grep den unge våghalsen oförmärkt i sin ficka, fattade en liten pistol och afsköt den plötsligen i nacken på den som: gick före honom, så att han störtade till marken: Raskt kastade han sig, ögonblicket derefter, på den andre, hvilken var så mycket farligare, som han hade den laddade pistolen i sitt våld. En hårdnackad kamp uppstod om besittningen af denna, och köpmannens öde tycktes vara afgjordt, då den sårade långsamt åter uppreste sig och på honom aftryckte en pistol. Röfvarens matthet eller oskicklighet gjorde likväl att skottet blott snuddade förbi hufvudet, och i det samma lyckades det köpmannen, med ansträngandet af sina sista krafter, att öfvervinna sin motståndare och skjuta honom med dess egen pistol genom hjertat. Nu var han mästare af valplatsen — men med hvilka känslor?! Tanken att hafva dödat två medmenniskor, ehuru det skedt till nödvärn, kom honom att rysa? kampen och hans lätta blessyr hade på det häftigaste gripit honom, hans häst bade af skotten sprungit borrt, och hvem ansvarade honom för att icke de tre skotten skulle ditlocka några andra medhjelpare, hvilka blodigt skulle hämmas sina kamraters död: Så mycket han förmådde återhämtade sig Durtons, hastade från det rysliga stället in i det tjockaste mörkret och klef upp i ett twäd, för att derstädes afbida morgonen. Han hade, redan en god stund, uuder en ryslig dödsstillhet, med bhjertklappning öfvertlänkt nattens händelser, då ett buller väckte honom ur sina betraktelser. Han lyssnade och bullret värmade sig det träd hvari han satt. Ny rådsla öfverföll honom, men då månan framskymtade ur ett moln igenkände han — sin trogna häst, hvars väderkorn ledt honom att uppsöka sin husbonde. Hoppet återvände i Durtons själ; hastigt nedsteg han från trädet och wvarseblef att hästen med sina tänder släpar med sig en liten kappsäck. Han tager den framför sig på hästen och jagar dervifrån. På nästa gästgifvaregård betraktar han kappsäcken I närmare, och finner snart att den tillhört hans commissionär, gamt ännu innehöll alla de vigtiga papperen, och att blott penningarne saknades. Utan tvifvel hade den olycklige commissionären blifvit mördad och hästen upvvädrat sin herres egendom.