låter si3, skola bevittna att man aldrig onskat en upprigtig fred med den, som, då han i Antverpen anlade. skeppsvarf, dockor och arsenaler, gjorde det till Scheldeströmmens Chatam, . Så försvinna hans felsteg för den skarpsinnige granskaren. Men det är ej för dessa man fördömmer honom, det är för hans storverk, för hvad som hos folken återkalJar håns minne, för den , nedslående : jemförelsen mellan hvad han uträttat och hvad hans efterlrädare kunnat åstadkommas Förra regeringen bar förbjudit målningar som föreställt hans person, förföljt hans tillgifne och dem som vågat uttala hans namn, men har hans anhängares parti derigenom minskats? Nej, förföljelsen har ökat det, ty martyrer hafva alltid lagt grundvalarne till trosbekännelser. — Närvarande styrelse har varit klokare och mindre skuggrädd. Må den icke öfverge den bana den en gång beträdt, då den låtit uppresa hans bildstod, utan tvinga England att återge hvad det röfvat, och som alltid skall erinra om den kränkta gästrätten och dess ministrars vanära. (allmänt bifall). — Jag värderar för mycket min nation för att tro det minnet eller namnet af en man kan för den bli ämne till oro: Utöfningen af dess frihet har med hvar dag lärt den, att det är vid författningar och ej vid namn som den bör fästa sig. Skyndeom att fullkomna dessa författningar och alt ge natiopen all frihet som kan stå tillsammans med god ordning, alllycka som den förtjenar, all storhet som den eftersträfvar; och då skall Napoleons son utan fara komma att gråta på sin fars graf, och afkomlingarne af den landsflyktige på Holyrood genomströfva de akogar, på hvilka hans förfäder jagat. Jag röstar för hänvisning till ministerkonseljen, och sätter mig af alla krafter mot en förhatlig dagordning, som skulle försänka tuseutals tappra i bedröfvelse och göra -oss medbrottslige i förföljelserna mot en stor man; och hvilka förföljelser! jol — mot en graf. Jag röstar för en hänvisning som jag fordrar i nationalärans namn, 1 Frankrikes, sum Napoleon med så stor ära och utan fara, atan svårighet regeret; ty i sin vishet skall regeringen alltid vara i tillfälle att välja ett passande ögonblick för uppfylandet af den högtidliga handling man påkalJar. i Då efter General Lamarque flere begärt och fått ordet, samt ömsom talat för, ömsom mot petitionen, uppstod ett häftigt skrik: amröstning, omröstning ! Midt under bullret begärde General Bertrand ordet. Straxt ropade alla med en mun: tala! tala? och oväsendet upphörde. Hans ord voro dessa: Det synes mig som om vi här borde komma öfverens om tvänne frågor. Den första rörer nationaläran, (jal jal) nm hör hac ncg väcka Actundam att rm var. 6 6