NAN bifallssorl genomflög härvid huset, Oe bekante Liberalen Bignon begärde ordet: Sedan vi från denna tribun, yttrade han, påkallat regeringens stöd åt Polen, hafva beklagansvärda uppträden egt rum i Warschau. Hämdlystnaden hos den råa massan af en hufvudstads befolkning är dock icke Polska nationens brott. Detta storsinnade folk har sjelft högt yttrat sin bestörtning och sin afsky öfver de blodiga scener, som egde rum natten mellan den 135 och 16 Aug. och ve oss om vi ville söka att ur skulda vår overksamhet med förebråelser för ohyggligheter dem förtviflan framkallat, den förtviflan åt hvilken vi hittils hopplöst öfverlemnat dem. Petitionen skall utan tvifvel bifallas af Kamaren. Det torde likväl icke vara otjenligt att säga några ord om den vigt frågan har just i närvarande ögonblick. Om jag i en föregående discussion icke oeftergifligem yrkat Polens erkännande, var detta visst icke för det jag icke amsåg detsamma rättvist och enligt med vårt sanna intresse, utan emedan jag af Ministerens kända dåvarande öfvertygelse förutsåg en obeveklig vägran. Men förhållandena äro ändrade, och hvad den icke ansåg sig böra göra för några veckor sedan kunde den måhända nu förmås att verkställa. Den har sjelf gifvit oss anledning till denna förmodan. Då, vid frågan om mitt bekanta amendement, Ministrarne icke ville medgifva oss att få säga det vi i throntalet funno en visshet (certitude), utan i stället, en försäkran (assurance), gingo de längre än vi sjelfve. Derigenom framställdes styrelsen såsom redan inträdd på en väg, dit detjust vore vår mening att föra den, och vi böra tro att regeringen förekommit våra önsknins gar, att den med otålighet afvaktar ögon blicket att få erkänna Polen. Men detta ögonblick, mine Herrar, synes mig vara inne, om blott Styrelsen ville begagna det. Två händelser hafva förberedt dess inträdande, våra troppars inryckande i Belgien och Cholerans växande härjningar, hvilka, då de hemsökt Österrike och Preussen för en tid, ja för en lång tid, gjorde allt krig omöjligt. . Den hastiga sakernas vändning, som inkallat vår arme på Belgiska området, är en tillfällighet, hvari vi ej hafva någon del, den gillhör helt och hållet ödet. Men sådane oväntade lyckans vexlingar äro alltid materialier, dem det egnar Politiken att bearbeta. Det finnes ingen makt i verlden, som icke begärligt omfattar tillfällets skänk och låter den tjena sina afsigter. England förgäter sådant minst af alla, och hvad m;e