nofogdens biträde till ytterligareförsegling, utan allt annat tänkbart ändamål, än att såra och förolämpa; alfthat för dödsfall skull låtit vid Rådstufvu Rätten afhöra en mängd vittnen, d, 6 ApNU dettga år, samma dag stämningsansökningen åctilig är daterad och sålunda, med uppenbart missbruk af den för helt andra fall gifna föreskriften i 17 Cap. 23 fS. Rättegångsbalken, å en tafla låtit sammanföra strödda och spridda drag af missnöje å min svärmors sida mot mig, hvilka alla yttranden härleda sig från dessa sista åren, då h:r Öfverste Boij bäst torde känna huru hennes af naturen sträfva lynne blifvit bearbetadt till den kallsinnighet mot mig, som då, men icke förr, bemärktes, genom hvilket förfarande h:r Öfversten, desto mera utan all nytta för saken, som protocollet icke ens blifvit i denna rättegång företedt, och vittnens berättelser ej heller deruti medföra ringaste bevisning, beredt sig tillfälle mot mig söka bilda en ensidig opinion, den jag, efter ågången stämning, icke kunnat söka tillrättavisa genom framdragande af de talrika bevis jeg äger på lika besksffade mindre öfverlagda yttranden af henne om bir Öfversten sjelf, och jag hvarken kunnat eller velat i rättegången inblanda dessa för saken främmande ämnen; då man ändteligen får veta, ati de gröfsta tillmälen och beskyllningar mot mig icke någonstädes återhållits, mer än vid Domstolen — vid det enda ställe, der jag kunnat för dem fordra upprättelse! — då frågar jag tryggt hvar och en ovåldig man, serdeles som sjelf är far, om han icke heldre faller för en af långo beredd intrigue, än fast böjer sig under lagar, hvilka, under sådana förbållavden honom föreskrifvas. Efter en sådan af stämningen föranledd förklaring öfver OoOrsakerne, hvarföre jag icke kunnat lemna någon uppmärksamhet åt de mångfaldiga förlikningsförslag , som blifvit mig gjorde, går jag att upptaga och söka vederlägga hvad hir Öfverste Boijs ombud anfört till undanrödjande af de utaf honom klandrade handlingar d, 4 Aug. 1799, 7 Sept. 1800 och 6 Julii 1828: hans första och förnämsta anmärkning mot dem går derpå ut, att vittnens: påskrift icke innehåller det intygande om fri vilja och sundt förnuft hos Testamentsgifvaren!, som 16 Cap. I S. ärfda balken föreskrifver, och man ledes af denna fråga naturligtvis till en annan: om dessa 3 handlingar i sin natur äro testamenten, hvilket, å min sida, blifvit bestridt och än ytterligare bestrides, med fullkomligt och, såsom jag tror, välgrundadt alfvar. Upprepandet af definition åå. Testemente ver visserligen, såsom å delosidan eanmärkes, ett öfverflöd, men månne icke till definitionen, för fullständighetens skull, börer eller, måhända rättare, derunder förstås, att Testamente nödvändigt bestämmer er