Aftonbladet – 16 september 1831, sida 3

tion följde omedelbart på den första beskyllningen, såsom ett bevis och ett stöd för densamma, så måste förf. anses hafva menat samma person, som beskyllningen rörde; ty så enfaldig kan förf, icke vara, alt han citerar utan all åsyftning och tillämpning. Om någon först påstode, att författaren talt illa om den eller den personen, och sedan omedelbart derpå citerade Horatil ord: denne man än: en försätlig belackare, för honom må hvar Romare akta sig) månne ej författaren:skulle taga detta åt sig? Månne han skulle låta gälla den förklaring, att det var blott en citation, eller skulle han: ej kalla en dylik förklaring för ett advokatsknep,. som redan är utnött, en undanslingring hvarpå ingen menniska låter bedraga sig? — Men för att återkomma till sjelfva hufvudanmärkningen, så måste Rec, förklara den för det oförsyntaste tillmäle, som argheten någonsin kunnat påfinna emot en rältskaffens evangelisk lärare. Huru många gånger borde då frälsarens namn hafva förekommit för att tillfredsställa förf.? Två, tre, tio, tjugu gånger? Men samma inkast hade ju alltid kunnat göras, att det icke varit nämndt nog många gånger , icke så många som man hoppades, väntade ; påräknade. Om således i detta fall ingen ällmän föreskrift kan gifvas, så måste väl en förnuftig och rättsinnig åhörare låta det få bero af predikaniens egen känsla och urskillnfog, att nyttja delta namn än flera, än färre gånger i sin framställning. Man skulle ju med samma skäl kunna förebrå en prest, att han i ett andeligt tal ej nyttjar orden: Gud;, Treenighet, Försoning , m. m. flere gånger, än han aktat nödigt. Helt annat är, om det kan visas, att han undviker att nämna frälsa—rens namn, att han bygger tieligionen på någon annan grund än den som lagd är, Då, endast då förtjenar han förebråelse. Men Biskop Wallin — hvem har väl skönare förherrligat den helige Försonarens namn i de vackraste både psalmer och prediknivbgar? Honom, så väl som hvarje annan kristelig lärare, måtte det väl säledes vara tillåtet att få, efter eaoen pröfning, välja den eller den för tillfället passande kristeliga synpunkten, läran, formeln, så som han nu vid det ifrågavarande installationstalet valde Ull text: Hed dig vare ock iHerran. Och då det talas om Herran, talas ej på samma gång om Frälseren, och vändes ej då tillika det fromma bjertats tankar på honom som är en Herra öfver allt hvad iersa heter i himmelep :och på jorden, äfven om hans egenteliga hamn ej skulle tidt och ofta upprepas? Hufvudsaken: i ett andeligt tal måste väl vara att det är genomträngt af kristelig anda, ej huru måp— ga gånger man nyttjar ett visst uttryck , cm TON