Aftonbladet – 14 september 1831, sida 1

sSALLL. OANKO raden. Ultdetningen Kl. 0 ejtermt ac SE En blick på våra Andelige Talare, m m., af X. X. Stockholm 1831. : Början af denna brochyr väcker ett bättre begrepp om författarens urskiljningsgåfva, än det man derom nödgas göra sig under arbetets fortgång. Det begynner nem-, Jgen med en rättvis hyllning af vår odödlige Lehnbergs förtjenster som andelig Talare och som reformator af Svenska predikosättet. Sedan den så kallade nya skolans första. uppträde och anfall emot vår klassiska vitterhet, har man velat underkänna äfven Lehnbergs värde både som Loftalare och som Predikant. Hans predikostil är för mycket retorisk och vältaligt grann, säger mången, som hvarken vet hvad stil eller vältalighet är, ännu mindre sjelf aflagt prof af någondera: ban predikar ej nog kristeligt, säger en annan, som lika litet gjort sig reda för hvad ett kristeligt predikosätt väsendtligen betyder. Detta klander, emedlertid, sagdt eller skrifvet, eftersäges af andra? mängden, utan sjelfständig omdömese förmåga, hör, läser och tror. Så har han af oförståndet blifvit tadlad och nedsatt, han den Svenska kyrkans evärdeliga ljus och prydnad — han, den älsk värda förkunnaren af kärlekens religion: ljuf, som det Evangelium han predikar: klav och öfvertygande, uppbygglig och rörande: kristelig, om någonsin en predikant var det, genom det behof af kristendomens lära, som han väcker hos den otrogne, genom det intryck till förbättring han qvarlemnar hos den trogne: han, om hvilken den störste af hans medtäflare så sannt sjunger: Du talte — och försvann; men är ej från oss skild: Du lefver ljusets tolk! Du andas i den lära, Som från ditt hjerta flöt, så ursprungsren och mild, Hon kom från ljusets Far till menskans tröst och ära ).7 Det är således hos Förf. bifallsvärdt att hafva erkänt Lehnbergs stora förtjenster, och det var med verkelig fägnad, i detta afseende, som Rec, läste de sex första sidorna af hans afhandling. Men denna fägnad räckte, ty värr, icke länge, Den förbyttes tvertom i en pinsam känsla af obehag öfver den ringa grannlagenhet i ton, den ensidighet, de hårda, oriktiga, orällvisa omdömen, de sårande åsyftningar, som röjas i den öfriza delen af denna afhandling, der Biskop Hedren, Doktor Petterson och Biskop Wallin utsöra ämnet för granskningen, i anledning af