Aftonbladet – 9 september 1831, sida 1

CONSTITUTIONEN I DANMARK. Det är bekant att Konungen i Danmark, hvilken, ehuru en bland de mest absoluta regenter på jorden, har den utmärkande och ädla egenskapen, så olik till och med flere af de constitutionella Staternas Regenter, alt i frisinnad regeringsanda och tolerans för tankeoch tryckfriheten gå i bredd med sin tid, hyligen infört ett slags constitution i landet, genom återkallande äf de fordna s. k. Provincial-Ständerne, en art rådslående församlingar, hvilkas elementer till hufvudsaken äro bildade såsom Rihets Ständer hos oss. Regeringen bar dessutom genom de allmänna blad som stå till dess disposition, såsom tidningen Dagen, låtit förstå, att Konungen, som i allt vill gå sitt folks önskningar till mötes, men icke ansett. nationen ännu mogen, att på en gång mottaga en sann constitutionel statsform, med dertill hörande municipalbestyr eller hvad man i Frankrike kallar republikanska institutioner — sedan den i århundraden varit van att se allt besörjdt af ded offentliga makten, velat till en början, och såsom en öfvergång återkalla de gamla Provincial-Ständerne. En upplysande afhandling öfver inrättningen af dessa, och i hvad mån makten genom dem blifvit delad med folket, meddelar Tidningen Kjöbenhavns-Posten uti en uppsats, kallad: Bemärkninger i anledning af anordningen om ProvincialStänder, hvaraf vi här meddela ett utdrag: Den under den 28 Maj 1831 utgifna förordning om Provincialständers införande i Danmark, har gifvit anledning till åtskilliga missförstånd. Någre synas frukta att den gör intrång i Danske Konungarnes suveränitet, som de nu hafva innehaft öfver 170 år, och hvarigenom de bragt landet till den storhet och lycka det nu äger. Om man nogare betraktar förordningen, och sätter den i sammanhang med den rätta suveränitetsprincipen, så hålla vi före att man skall finna det den aldeles icke hindrar den suveräna magtens verksamhet. Suveränitetens (Envåldsmagtens) första grunddrag är paturligtvis att den icke är beroende af något jordiskt band. Den suI veräna regenten aflägger endast inför sitt samvete räkenskap för sina gerningar. Sålunda förklarar Konungalagen envåldsmagten; också visar den tydligen att den icke sjelf är någon grundlag, som är öfver Konungen, ty om så vore, så skulle ten uppge de jordiska följderna af dess öfverträdande, den skulle vid ettsådant förhållande för