folk har att vårda och underhålla, en sats, hvars sanning här på det mest tydliga sätt uppenbarat sig uti den enthusiasm, hvarmed landsmån af de mest stridande politiska åsigter, i öfrigt, slutit sig till Polackarnes sak. Fäderneslandets andra argument är så enfaldigt, att det blott förtjenar ett par ord till svar. Bör icke, säger han, Fursten hafva sin rättighet oklandirad, i afseende på en sak, deri hvarje torpare är en oinskränkt sjelfherrskare?? Om än Furstens barn och torparens äro lika inför Gud, och böra vara lika inför lagen, så inser man lätt den stora skillnad som råder i afseende på bådas förhållande till national-intresset. — Det är icke med oråatt, som Hr von Hartmansdorff vid sista Riksdag, då han talade för anslaget åt de unga Prinsarna, kallade dem för Rikets barn, likasom Konung Ludvig Filips söner allmänt kallas Frankrikes. Det ir denna tanka, som skall gifva dem det fastaste stödet i nationens tillgifvenhet, och det förnämsta sambandet med det folk, hvars Konunga-ätt de tillhöra. — Vi tro att till och med Faåderneslandet sjelf, vid närmare eftersinnande, icke skall neka sanningen af hvad vi nu yttrat, och som dess Becaktör sjelf lätt hade kunnat finna om han följt förnuftets anvisning, i stället att, såsom han sjelf angifvit, först sälta sin fösterlandskänsla i brand och ljusan låga, för att bländas vid det ovana eller alltför starka skenet deraf.