Aftonbladet – 7 september 1831, sida 2

Ännu ett ord om namn och antipathier. Fäderneslandets Utgifvare har i början af förra veckan: framträdt med en af honom sjelf undertecknad artikel) ångående den 24, eller rättare, den 25 Augusti, och den nyfödde Prinsens namn; hvilken artikel mer än många andra af samma hand torde fordra att upptagas till skärskådande; icke derföre, att de deruti förekommande anfallen emot tidningarne egentligen gälla oss, som icke yttrat oss directe i detta ämne, men derföre att hela uppsatsen, ehuru hopskrufvad med så mycken talang som omständigheterna medgåfvo, framställer ett pat förvridna läror, hvilka vi genast skulle skyndat att vederlägga, om vi icke ansett grannlagenheten fordra, att ej före Lördagen yttra något mera derom: Vi skole icke blifva serdeles vidlyftige, och ärna således icke att uppehålla oss vid Hr Crusenstolpes försäkran, det han uttrycker sin egen och ingen annans opinion, samt helt korrt vid den bevisning ex analogia, som han för det så mycket omtvistade namnet hemtar deraf, att de äldre Arf-Prinsarne erhållit namn efter Konungen af. Bayern och Kejsaren af Österrike. Med serdeles bemödande har Hr C—e uttryckligen erinrat att namnet Frans på den andre i ordningen af de unga Furstarne ingalunda finge anses gifvet efter hans Pader, utan efter Kejsaren af Osterrike. Denna förutsältning utgör påtagligen en så väsentlig länk i Fäderneslandets bevisning, att utan densamma, hela den påföljande argumentationen förfaller, ty hvad namnen Ludvig och Eugtne beträffar, så är med dem, såsom upptagna efter vår älskade KronPrinsessas närmaste anförvandter på fidernet och mödernet, ett helt annat förhållande. Det är likväl både ynkligt och löjögt, att, om också med namnet Frans en arvtigbet åt Österrikiske Kejsaren varit åsyftad för tillfäHet, blott för ett så beskaffadt för—svar som det ifrågavarande, vilja undäntvycka så vål allmänbeten som den unge Fursten sjelf den vida kärare föreställningen alt namnet valdes hufvudsakligen derföre, alt dess antagande förenade med convenansens fordringar den väsenetligare omständigheten; att redan förut vara inhemskt inom Konungahuset. — Detta är likväl ingen ringa omständighet att taga i betraktande, då man fölhlier en e4ådan aronmentatian enm Hr