Aftonbladet – 30 augusti 1831, sida 2

: Den allmänna oro som Krigsförklaringen mot Holland de förste dagarne väckte i Paris, stillades åter ganska snart då man erfor att de fremmande Ambassadeurerne, serdes les den Preussiske, högt och ovilkorligen ogillade Hollands infall i Belgien. Det vill synas som om man i Haag trott att Krigsförklaripgen mot Belgerne skulle till omedelbar följd ega en dylik från de Nordiska magterne. I Palais Royal, har man med begärlighet omfattat ideen att visa de unga Prinsarne för armåen. Det var icke utan att man ju äfven från Englands sida väntat en krigsförklaring mot Holland; i spes culation att bemägtiga sig Moluckiska öarner Perierska Ministeren har genom de sista händelserne vunnit något fasthet inom Kamaren, bvars Majoritet allt tydligare synes vilja uttala sig mot rörelsen. Efter slutad debatt öfver adressen lärer Perier ärna att ombyta någre af sina Colleger 1 Ministeren., Det är dock alldeles otänkbart att han ända till sessionens slut skulle kunna förblifva t spetsen för ärenderna. Hans system är utnött. I öfrigt inser man i allmänhet icke så klart, utaf hvilka elementer en ny Ministere skulle kuvna sammansättas: Ett phenomen som är af hög vigt för observatorn och hvars bestämda tillvarelse ingalunda kan nekas, är den utmärkta fattigdom på politiska talenter som är ett bufvnddrag i närvarande Kammare, och om man jemniör den med den massa af talenter och kunskaper hvilka uppträdt i revolutionens början, så måste man, motsin vilja, öfvertygas huru djupt den politiska uppfostran inom Frankrike sjunkit. Salvertes förslag till nya stadgar för Pärs-Kamarens sammansättning har vunnit föga bifall. Han har vid dess författande ej rådfrågat någon af sitt eget parti, utan med den öfverdrifna sjelfkänvsla och ärelystnad som utmärka honom, påtvingat Kamaren detsamma. Att författa en organisations-lag för Pärs-Kamaren är ett problem, som förnvuftigtvis akls icke låter si lösas, så snart man — hvilket under nu varande omständigheter är oundvikligt — lemnar ärftlighets-principen ur siste. Om de gamla provinserna med devas stater fun— nes, eller något annat slag af politisk corporation, som föreställde något fortfarande, något bestående, så skulle man åt den kunnat öfverlemna valrätten; men då ingenting dylikt förefinnes och hvarje klass af valmän först måste tillskapas genom lag, så kan man icke vänta sig någor varaktighet af en institution, uppförd på en så ihålig och föränderlig grund som den af en bot I RE SK Sr JT I