Aftonbladet – 16 augusti 1831, sida 2

AA TMA VV VV NER gjort Hr Perier så väl. anskrifven hos alla Julirevolutionens fiender och motståndare: ifrån Lord Wellington , Oesterreichischer Beohachter odh Preussiska statstidningen, intill vårt Fäderneslandet , somi vreden öfver Juliifesten gifver dem som deltagit i densamma, namn af. förrymda galerslafvar? Vi bekänna att vi med verkligt bemödande förgäfves eftersökt den. Vi vilja icke tala om att Hr Perier, ingälunda förmått lösa det kinkiga problemet att förena de olika åsigterna i en bestämd och öfvervägan de pluralitet till sin förmån, då, oaktadt allt det föregående dagliga skrytet derom i Journal des Debats, Kammaren redan vid sitt första sammanträdande visat motsatsen. Han har tilloch med icke egt den annars hos hvarje Ministeör erforderliga egenskapen att prononsera ett verkligt utbildadt politiske system af grundsatser, kring hvilket en majorilet kunde bilda sig med hvilken mis nisteren sedermera borde stå eller falla. Om det i afseende på denna punkt var en berömvärd tanka Regeringen fattat, att söka vtröna Kamarens önskningar och sedermera rätta sig efter dem, så var det i alla fall alltid orätt, att när man på sätt Hr Perier nu förklarat sin afsigt, hängde sig vid svansen på de Deputeradr, om vi få nyttja detta uttryck, likväl göra det så löst, att man mås ste släppa vid första rörelse. Detta utvisar icke kraft utan motsatsen deraf. Hvad åter det så mycket omskrikna ordningens upprätthållande beträffar, så gränsar det till löjlighet, att dervid hafva kunnat fästa någon opinion hvarken till bevis för eller emot ministerens system. Detär visserligen sannt, att Hr Perier flitigt låtit spruta vatten och några gånger hugga in på folkhoparna, och detta ofta med rätta, kanske också någon gång mindre bebhöfligt, såsom vid scenerna på place Vendöme, m. fl. men ett factum är att folkskockningarna varit både större och talrikare än under Lafittes ministere, som gjorde mindre bråk deraf. Det bör dock härvid icke glömmas, att alltsedan anfallet på Ryska ministerns fönsterrutor, hvilket skedde under nyssnämnde minister, så bafva de förskräekliga upploppen icke inpefattat något annat än den ena gången ropet: Lefve republiken! ett par andra gånger åter försök att nedlägga kransar vid foten till Napoleons staty, hvilka båda omständigheter, ehuru icke öfverenstämmande med sakernas nuvarande ordning, sannolikå hade kunnat afböjes utan så mycket vapengny. Det bör ock märkas, att någon massa af folk aldrig ropat ned med Ludvig Filip, Då således äfven detta argument bortfaller, så qvarstår förnämligast ett slaga begär att blott och bart agera polismästare, och visa sin makt och myndighet, hvilket icke kan hafva saknat en kittlande egenskap för en köpman, som eger nog fåfänga, att