Aftonbladet – 1 augusti 1831, sida 1

mmm — 7 vwweev— -—X--— n— --------—--Ä.c nm — — ——— Ä — —iÖ————?—Öenwn—— SV OA VÄ HM——— LD — — — —m—m——m——— — —,V— ee —T Vr et stora sparsamhet eller brist som hos oss råder på författare af detta slag, tvertemot hvad som äger rum i månskenspoösien, nödgar läsaren alt i mån deraf nedstämma sina anspråk, och hålla till godo som en skänk ät litteraturen äfven det någorlunda lyckade. lIvad våra romanfattare i allmänhet mest saknat, är förmågan att sammanbinda eller gruppera de olika föremålen till en enda harmonisk skapelse, Detta erfordras dock redan för alt gifva värde åt målarens compositioner, och författarens konst är i samma mån svårare än målarens, som den förre icke blott har en, utan en! fortsatt kedja af taflor att framställa, för att, med jemn bållning af de serskilda karaktererna, förena intresset af handlingen, hvilket i romanen är en haeifvudsak. Grannlagenheten bjuder derföre också merendels kritiken att uppolffra en del af ett strängare omdöme för hoppet att se ett nyföddt anlag framdeles utvecklas. Detta äger dock icke tillämpning på det verkliga snidtet. Der detta framträder i dagen är det öfverallt igenkänneligt på sin egen medfödda natur, hvilken för det öfvervågande ädla, det stora, det skönr, det älskvärda i idden och handlingen, kommer åskådaren eller läsaren att så glömma de partiella bristerna der de finnas, att de knapt behböfva ursäktas. Lyckan af en sådan bekantskap i författarevag är för nävdb varande sällsynt bos oss och öfverflödar icke i hela den bildade verlden. Den är, hvar den framträder, en skänk åt sitt land och sitt tidehvarf, som qvarstår i häfderna, sedan minnet af de fleste Konungars bedrifter endast existerar genom de döda årtal de upplaga på en rad i historien. Hvar och en som genomläst teckningarna ur hvardagslifvet (och desse äro säkert icke få, då första häftet, som utkom för två år sedan, redan sett tvänne upplagor) skall säkert med oss instämma att detta arbete tillhör det sednare slaget af dem vi omtalat. Vi äro härvid, för att icke missförstås, skyldige erinra, att snillets eld icke alltid behöfver fremblixtra i en Shakespeares , en AMiltons , en Dantes djupa och gigantiska skapelser. Dess gudalåga lyser lika ren, ehuru mindre stark, i en Goldsmiths , Miss Edgeworths , Mad. Cottins , vår Franzens mm. fl. arbeten, och Goöthe är det bästa beviset på, i lIvilken månglald af former det kan uppenbara sig äfven hos samma person. De håda första delarna af teckningarna halva redan varit så länge i Bokhandeln, det oss att se Heimdall börja en afNV OK rn oo . ij .