dande mot det antagna bruket, och att, utan derna väsentliga omständighet, duellen icke kunde gå för sig, men han tillbjöd sig genast sjelf att blifva hahs sekundant, hvilket äfven antogs. Afståndet var utmätt; hvar och cen intog sin plats. Capitainen vände sig till sin motståndare, och gjorde honom en särdeles Iråga, nemligen: om han hade goda pistoler. Ty?, tillade han, jag har två par som aldrig fela sin man; jag skall deruppå gifva ett litet prof: han ropade sin betjent, öppnar lådan, tager en af de pistoler den innehöll, och befaller honom nppkasta någonting i luften. Denne letar i sina fickor, men får icke tag i annat än sin näsduk. — Den är för stor, sök någon ting annat. Han framtager ett torrt päron, och visar honom det. Det är bra sc kasta vv. . Päronet kastas i luften, skottet brinner af, och delar päronet itusen stycken . ... Vid detta tydliga prof af skicklighet, intogos åskådarne af förvåning. Hvad Lieutenanten angick, så var han mera död än lefvande. Capitenen intog derefter sin plats, och uppfordrade honom att skjuta: Majoren går emellan och sätter sig deremot, sägande, att det just skulle vara i motsatt ordning, att bruket tillät den förolampade att begagna sig af sin rättighet att skjuta först, och att han således vore den san skulle börja, — Ack min bästa Major, inföll Capitainen, om jag skulle lyda ert råd, så skulle denna herrn icke få det nöjet att försöka sina pistoler på en man, och jag är öfvertygad, det dömmer jag af hans utseende, alt han aldrig allvarsamt har pröfvat detta nöje . . . Således låt det gå. För resten önskar jag att dessa herrar, pi herr major ensam undantagen, som i går så mycket roade sig på min hekostnad, och hvilka, i stället för att hindra sin kamrat från att förolämpa mig, skrattade åt bans dårskaper, skola den ena efter den andra skåda mynningen af min pistol. — Min herre sigta rätt... Olycklig ni om ni felar, då är det gjordt med er, ty jag felar aldrig: då skall ni hafva skämtat ut? .. Löjtnanten sigtar, och Capiienen ropar till honom: ni båller för bögt. Skottet brinner af. Kulan geck tätt öfver Capitenens hufvud. Det är min turnu, unga öfverdådige. 1. går var jag nära en limme ett mål för eri begabberi, för edra sarcasmer. Utan det minsta skäl har ni förolämpat mig. Jag var en liten skolmästare: Hvad är jag väl i dag? en man! och hvad är ni? en olycklig! en eländig poltron, darrande af fruktan! Döden, som ni inom några ögonblick skall erhålia af min hand, omhöljer er innan korrt med sina mörka skuggor. Hans iskalla hand är redan utsträckt öfver er; edra läppar äro färglösa; edra ögon förvirrade; ert ansigte lika blekt som det bly, hvilket snart skall tillimtetgöra er; edra ben kunna knappt ? a Dp LOVA oo OR ÅA PP KP As .u