I Den besynnerlige Björnmördaren. För några år sedan tilldrog sig i Norrland följande sällsamma händelse, hvilken vi öfverleinnve åt Jägare och Naturkunnige att begruuada och förklara. I en Socken i Gestrikland lefde en fånig Torparson, hvilken icke gjor-de någon förnär, hvarken med godt eller oudt, utan om vintern dref owkring byggden och tiggde, men om sommaren begagznades som vallhjon. En dag, då han vallade sin hjord, blef han vid en stor tall varse en björn, som helt stilla och beskedlig satt i en någorlunda beqvämlig ställning, och emedan han förmodligen var mätt, fredligt betraktade den inskränkta utsisten af den vilda skogen. Så snart Pelle får ögonen på honom, får ban det infallet att spela den raggiga kamraten ett lustizt smatt. Med glädjen öfver sitt infall uttryckt i de fåniga dragen, och sin lur i banden, smyger han sakta och obemärkt bakom tallen, der han såg björnen, sätter hastigt luren helt nära Nalles öra, och blåser den förfärligaste ton hans väldiga lungor förmå att fram prässa. Det oväntade ljudet hade på vilidjuret en alldeles förstenande verkan, ty det rörde sig icke ur fläcken. Pelle tycktes blifva förundrad och förargad öfver den bestörte Björnens flegma, hvilken förmodligen förlorat sansningen: fånen drär dertöre sin knif, och utan omsvep stöter den i björnen, med den verkan att han knall och fall nedstörtar död. Besten var en af de största, som blifvit sedda der på orten, och hans hud förvaras ännu af bonden, bvars kreatur förmodligen på detta sätt blefvo räddade undan en decimation af skogsmonarken.