DEN IRLÄNDSKA BJÖRNEN. En man af snille, Siv Jonah Barrington, har icke längesedan offentliggjort aneckdoter och minnen ur sitt enskilda lif, der man finner flera interessanta drag. Se här ett, som han säger sig hafva erfarit af en Irländsk GCatholsk, Pater OLeary. Jag kom, säger författaren, från ett hesök i St. Omer, och steg af i Boulogne hos en prest bland mina vänner. Der berättade man för mig om en sällsynt märkvärdighet, som alla strömmade att beskåda. Det var en Björn som några fiskare hade tagit på en af deras färder på en fremmande strand,dit de blifvit kastade af stormen. Detta i hög grad underbara djur hade ett elldeles ovanligt förstånd, och ustötte som ofiust articulerade ljud, som väl af ingen förstodes, men dock mycket liknade ett (VLeary gaf, såsom en annan, sina sex sovs lör att se det underbara djuret. Björnen visades vid sjeltva hamnen, men endast om qvällarne och vid skenet af tre usla davkar. Det hela var serdeles intagande, Björnen kunde tusen konster, och öfvade dem på sin bhusbondes minsta vink. Det var redan långt lidet på qvällen då OLeavy inträdde i rummet, och Björnen var ej vid godt lynne, men hans husbonde wuntrade bonom allt som oftast till viga: språng och svängnivgar, med tillhjelp af ev låvg nål, fästvd på ändan af en köpp, Med sintass utmärkte han på sandgolfvet huru mycket klockan var, och betecknade genom ganska komiska åtbörder, skillnaden mellan damer och herrar. Presten var öfver måttan förtjust, Slutligen tröttnade djuret; husbonden stack allt ifrigare med nålen. Djuret ruskade sig, men gick icke ur stället. fHusbonden stack något hårdare. Det ville icke hjelpa. Han stack än värre. Nu uppgaf djuret förfärliga rop, reste ig på baktöttren, och utöste öfver sin herre och mästare en störtflod af grofva svordomar, på ganska god Irlands-rotvälska. OLeary ville ej höra mera. Han skyndade directe till Alairen, och förkunnade honom att några skurkar till fiskare hade insytt en stackars Irländare i en Björnhud, och visade honom för sex sous personen! Mairen, som sjelf sett och beurdrat den makalösa Björnen, ville icke tro presten. Denne förmådde honom dock ändtligen att än en gång, med honom, besöka Björnspektaklet. Björnen hade, vid deras återkomst, åter R — pe ) Huru skört erinrar icke detta om den vackra och mycket beundrade versen: ta Nordlig östanvind från Södern