Aftonbladet – 20 juli 1831, sida 2

AR RA TJ—-—-—-—-—-—EA AA AA ——— AA AA na artikel, alt man med en commentation deröfver kan fylla åt helt blad från början till slut; vi för vår del finna det så litet underligt, om HH. M. Kejsaren af Ryssland nu skulle begynna alt antaga en blidare eller mera sänkt ton emot Polen, alt vi snarare undra på hura någon kan finna det märkvärdigt. Det ligger i händelsernas vanliga skick, att något hvar börjar gifva efter i samma mån som man finner sig sviken i de förhoppningar om framgång, hvilka sjelfförtroendet eller falskt beräknade krafter ingifvit; oeh det är häraf man har det gamla ordspråket: Nöden drifver c. Man kan bikväl härvid erinra sig, serdeles när man läser det i samma artikel förekommande uttrycket om Ryske Kejsarens ädelmod vid Adrianopel, hvilket nu skulle hafva förnyats, om man lyssnat till de faderliga råden? — man bör, säga vi, erinra sig hvilka dessa faderliga råd voro; cml. att Polackarne skulle obetingadt underkasta sig på nåd och onåd Om man sedermera tiger till någon ledning för sina gissningar det sätt på hvilket 11. M. Kejsarens ädelmod visade sig efter insureetionen I Petersburg 1925, så kan man lätt uppskatta värdet af artikel-Förfaltarens ord. Det skulle till och med icke vara alldeles främmande att föreställa sig att det ädelmodiga handlingssättet vid Adrienopel tilläfventyrs varen ren nödvändighet, påkallad af existerande förhållanden, det skick hvari Ryska armeen befann sig efter öfvergången öfver Balkan, och en deraf naturligt — följande svårighet, att med tillräcklig kraft kunna i längden understödja strängare anspråk. Det ädelmod hvarigenom Rysslauds politik annars företrädesvis mot andra staters utmärkt sig, är väl kändt: det har varit eröfrarens. Att de Ryska sjelfherrskarne förr hållit till godo rätt artiga munusbitar, när de kommit åt, och att deras diplomatie 1eke, mer än andra kabinetternas, varit besvärad af något utomordentligt ömt samvete, derpå är bland annat, sista krigets utbrott mellan Sverige och Ryssland ett tydtigt bevis, och sjelfva Polens delning utgör derpå ett talande exempel. Den gifna slutsats vi derembt skulle vilja draga af den ifrågavarande Östersjö-upsatsen, är just den som skulle hekräfta dess föga märkvärdighet såsom kabinettssak, nemlisgen att det måtte stå ganska slätt till med Bysslands egna krafter, i fall den framkastade förmodan om uppsatsens källa skulle vara grundad. Vi vilja härmed ingalunda påstå att ju Polackarne kunna besegras af Ryssland, om det understödjes af Preussens hemliga bistånd; i annat fall sie utgången ej mer vara tvifvelaktig. Borås den 3 Juli. Den beryktade stor