Aftonbladet – 19 juli 1831, sida 1

I SEELE? ALEItVPy, Of BEMEVDPBe MIL PIFe ty Mee PE MM VY RR 1 rr — RR kejsareväldet mot privatlifvets ljufvaste lugn om han stadgat sin föresats att, såsom Diocletian eller Carl den femte draga sig från verlden, utan att ega deras filosofiska sinnesstämning eller, såsom de, hafva uppsagt all förening med en fåvitsk verld — är han väl derföre berättigad att lemna sin familj och sitt land utan skydd eller hjelpmedel? Skall han väl af en yngre broder, som usurperat hans thron, mottaga en uscl andel af Braganza-arfvet, eller afsäga sig hvarje fordran, som Usurpatorn icke kunde finnas hågad att bevilja? Skall hans dotter också följa honom till Munchen? Och sker detta, hvad skali väl då blifva af regentskapet på Terceira och IHennes allratrognaste Maj:ts Minister vid de Europeiska hofven? Eller skall Kejsaren uppträda såsom sin dotters förmyndare? Gör han åter det, hur står det då till med hans filosofiska försakelse? Hvar skall man väl finna ett svar på alla dessa invecklade frågor? Kejsarens politik, som visserligen icke tycks vara dold i mörkret, tyckes vid första påseende mera hvila på ögonblickets conjurcturer än på några djupa beräkningar för framtiden. Då Kejsaren lemnade Rio, hade han fast beslutat landsätta den unga Drottningen på Terceira, för att der, i säkerhet, afvakta utgången af den crisis hvari hans bror nu befinner sig. Att denna föresats blifvit ändrad under resan är påtagligt, ehuru anledningen torde vara svår att utfinna. Skall väl Don Pedro, sedan han sjelf förlorat tvenne kronor äfven beröfva sin dotter en, och tvinga henne till den förhatliga förbindelsen med odjuret henves farbror? Med verkliga snillegåfvor och en ganska energisk karakter tyckes dock Kejsaren vara född att genom oklokhet och öfverilning tillvägabringa sina vänners, anhängares och anförvandters undergång, Den BarnKejsare, som han i Brasilien qvarlemnat, skall utan tvifvek skatta sig lycklig om, sedan han en tid bortåt varit republikanernes lekboll, hån förmår rädda sig på något Europeiskt fartyg och förena sig med flyktingarna i Mänchen. Det enda barn, som följt Pedro till Europa, är hardt nära att öfverlemnas åt de mest fanatiska hbatare af hennes fars politiska systöm. De Portugisiska constitutionella, som nu förföljas i Brasilien för det de understödt hans dotter, eller i Europa bära slafbojor till lön försin trohet, skulle sålunda nu, äfven se sig öfvergifna af den furste som utgjorde deras förboppningars sista ankare. Emedlertid torde det blifva svårt att bestämma hvad verkan ett landstignings-försök och ett återevöfrings-företag skulle göra i Portugal. Å ena sidan är det visserlien sannt att en star. del af hanmet amanRlhlanagnan