Aftonbladet – 9 juli 1831, sida 2

Om medlen alt förekomma och afhjelpa fattigdomen på landet genom undsättnings-anstalter och fattigvård. . (Slut från N:o 48.) Dernäst såsom Afhjelpande-medel får jag föreslå åtskilliga metoder att lemna det bistånd och underhåll, som tillgångurne kunna medgifva. Jag har i detta afseende sökt underrätta mig om hvad å andra ställen inem och utom Riket varit öfligt, och om den effekt, som serskildta metoder vid fatligförsörjningen visat. Dervid bar den anmärkning uppstått, att å de flesta ställen, der patrios tiskt nit och tillräckliga medel i förening icke förmått vinna ändamålet, har orsaken till misslyckandet synts bestå deruti att man, utan att bebörigen i klasser indela den personal som blifvit såsom faltige upptagne, för hela massan ans vändt blott en enda serskildt metod, som man, med de andras uteslutande ansett för tiden vara den tjenligaste, eburu den blott passat för en viss klass. Då efter en viss tid man funnit svårigheterna att allmänt tillämpa den avtagna metoden, har man med förkastande deraf i allo, bortbytt den mot en annan, lika litet allmänt användbar, och sålunda alluid haft enalanda svårigheter att möta. En annan stötesten för mången fattigvårdsanstalt har igenfunnits i ctt öfverdrifyet och miss taget nit att göra de fattiges tillständ så angenämt som medlen kunnat tillåta. Devaf uppkommer lätt den följd, att lättja och vårdslöshet anser sig äga en uppmuntran och en säker tillflygt i den allmänna välgörenheten, och vid sådant för hållande skall de fattigas antal snarare ökas än minskas, och de förmögnares medel snart bli otillräckliga. Den som njuter för intet försörjning af andra, måste alltid känna något tväng, afpassadt efter beskaffenheten af de omständigheter, som försatt honom i hehof af hjelp. I den mån detta tvång, utan att vara tyranniskt och orättvist, läter sig känna såsom en bevckelsegrund att fly och undvika fattighetstillståndet, och auvisar medel för den som iråkat det att så snart som möjligt komma derutur och återgå till sjelfständighet, i den mån bör fattigvårds-anstalten anses hafva lyckats, Långt ifrån derföre alt uppskatta inrältningens värde efter mängden eller trefnaden af de personer som der underhållas, hvilket sednare utgör en underordnad synpunkt af sakeu, anser jag den inrättning bäst, som på en viss tidrymd har förs mått, utan hård medfart, nedsätta antalet af de fattige och med detsamma de kostnader som försörjningen åbragt församlingen. Första steget vid en fattigvårds ordnande skulle då vara att behörigen i klasser indela de fattige, Efter den beskrifning jag ofvan gjort på hvad man bör förstå med benämningen fattig, insen J, att det torde vara fåfängt finna medel till nnderstöd för alla som derunder inbegripas. Huru skulle t, ex. 500 personer i denna socken af de öfrige 1500 kunna understödjas med fattigmedel ? Man måste såledesafsöndra alla, hvars arbetsförmåga på ett eller anvpat sätt kan göra dem oberoende af understöd; och häruti ligger just största svårigheten, emedan oftast en arbetsför far eller mor är fästad vid fattigdomen och sfess brister endast derföre, att brist på eftertanka och välde öfver sina böjelser försatt dem 1 spetsen för en skara af barn, dem de omöjligen kunna framföda med vanliga arbetsförljens ster. Jag känner ätskilliga sådana familjer, som oaktädt den bästa omtanka och flit, samt flera gånger erhållen hjelp, icke kunnat öfvervinna fattigdomen. Barnaskaran bar ökats till och med un der det både far och mor i flera år varit plågade af envisa frossor och febrar, som trotsat alla like