Aftonbladet – 5 juli 1831, sida 2

Ska exposilionsmatet, af Aftonbladets Konstförvandt. Om könet, det vill säga, den blomstrande, ungdomsfriska delen deraf, med enthusinstisk hyllning skulle omfatta Herr Byström, bör det ej förundra någon; det vore blott en gärd af erkänsla för den sanning och smak hvarmed han återgifvit deras tjusande behag. När man deremot finner. honom chaudement älskad af någon bland dessas utlefyade, trätlystna, efterhängsna, skumögda, snusande och sladdrande individer af detta kön, åt hvilka vårt språk har en så uttrycksfull benämning i det för sin enstafvighet och sina barska consonanter vidtbekanta ordet kärng — med ett ord af sjelfva den Svenska Minerva, då häpnar man och beklagar konstnärn, för hvilken en sådan bonne fortune bör,anses mindre välr kommen. : Minerva har tagit på det högsta illa att jag vågat göra en och annan anmärkning vid Hr Bysttröms arbeten , serdeles den ?Christeliga kärleken.? Hon har derölver, några veckor, bortåt, gifvit sitt elaka lynne luft så rastlöst att jag, jemte många andra, verkligen började: frukta det den oerhörda ans :strängningen ej skulle slutas förr än med: hennes bräckliga lif, i synnerhet som ganska tydliga spår af en illa dold cholera öfverallt framskymtade i hennes uppsats. Någon fara för lifvet lärer dock ej hafva varit i frågas; reputationen befinner sig deremot i det mest kritiska stadium. Att-söka följa en viss plan i besvarandet af anmärkningar som. sjelfva sakna aH så dan, vore en fåfäng möda: Billigtvis bör jag dock för ögonblicket dägga å sido hvad. som rör Aftonbladet och mig, för att i främsta rummet vårda en tredjes rätt, som oskyldigt och försåtligt blifvit indragen i Mineryas polemik: jag menar De fria korsternas Akademi. Det fordras, verkligem de sex Cui,dinaldygder jag här ofvan tagit mig! friheten uppräkna såsom beteknaude Minervas individualitet, och ännu några på köpet, hvilka jag. af skyldig respekt för tryckfrihetsförordningen cj här vill namngifva, för att, utan någon slags anledning, framträda med den illskefulla beskyllningen att några visserligen åcke öfverdrifva anmärkningar i en tidnings-artikel, nödvändigt måste härleda sig från jalousit de metier hos ett helt samfund af aktningsvärda konstnärer. Når man är stadd på onda vägar, förråder man sig dock vanligen sjelf, och så har äfven Minerva här gjört. Sedan hon pvemligen framskläckt denna lilla smädelse, tillägger bon med synbar ängslan, att äfven den bästa . vederläggning ej skall förmå ändra den öfvertygelse allmänheten? i ämnet fått. Att allmänhetens tro icke behöfver vederläggas, derom är intet tvifvel, men denna tro bar ty värr sällan varit Minuervas, och ifrås gavarande mål är blott ett blavd de många exemplen härpå. I öfrigt gäller ju såsom allmän reeel den satsen. att don cam af den j