Aftonbladet – 2 juli 1831, sida 2

RR EP HA dh UL vudörsaken, att vederbörande ansett honom hafva kunnat redan tvinga Polen till undergifvenhet. Tilläfventyrs mena de, att liksom Ffannuibal efter segren vid Cannae försummade att intaga Rom , så har Diebitsch efter sin första stora seger, hvarom han gaf en så lång och lysande rapport, äfven ägt i sin makt att korrt derefter intaga Warschaus i Likväl vågar jag påstå, att Diebitsch vi sat sig långt större i Polska än i Turkiska fälltåget. Konstantinopel stod det i hong makt att eröfra, icke Warschau: det förra hade han bordt intaga, och försvara sitt orderbrott, såsom Epaminondas försvarade sitt. — Hvad som mycket upphöjer Chlopitzkis, men isynnerhet Skrzynetzkis, krigsära, är, att de haft att kämpa med den störste Fältberre Ryssland Dågonsin ägt, och med hvilken hvarken Suvarow, Potemkin, Kultusow eller Bennigsen kunna jemföras. Polska kriget förtjenar derföre äfven i det afscendet stor uppmärksamhet, att det blifvev en krigsskola för sekler. Diebitseh och Skrzynetzki emot hvarandra, det är Scipio och Hanuibal, Condd och Turenne, Fredrik och Laudon, Napoleon och Bernadotte: två stora mot hvarandra, det är något alt gifva akt uppå: de mötas så sällan. Men som Diehitsch icke lyckades efter förmodan; som Polackarne icke läto sig behandla hika med Neapolitanare och Piemontesare; så!— — — — och man besinnade icke, alt endast inbördes tvedrägt kunnat kufva Polen; ej heller, att de svårigheter i Diebitseh hade att bekämpa, voro de svåraste krigshistorien känner, näst Xenophons och Napoleons återtåg. Undre, hvem som vill, att jag stundom I skrifver om mil täriska ärender! Jag vill allenast svara, att jig i min ungdom beredde mig i tre år på att blifva militär, men endast i tre månader på att blifva prest. Det sednarce blef jag, emedan missöden väcka den inre kallelsen, och emedan ng förutsåg, att jag på den banan hunde vinna mitt mål, och blifvas en nyttig menniska. Men 1 tre år afvaktade jag ett nationalkrig, neml. åren 1806, 1807 och 1808; men som icke något nationalkrig fanns af nöden, till Finlands räddning, så bekänner jag, att jag böll mig alltför god, att som Subaltern an tingen dö på ett sjukbus, eller ock garnisonera i en fästning, som hade bordt vara raserad för mer än hundrade år sedan. Väl bekänner jag, att mig föresvälfvade som ideal mera Scanderbegs arm, än hans hufI vud, mera Carl den Tolftes tapperhet, än hans farfars snille, men jag bekänner ock , att för att göra lycka i verlden, hade jag jicke behöft någon enda af dessa goda egeni skaper — endast den, att vara karakterslös. i Det är ingen skam att vara fattig; det bei ror på, huru man blifvit, och hura man lär det: det är ej heller beder, att vara rik, å