gälds raden. Utdelningen kl. 6 eftermiddagarne. rande armåeen i Italien, ingalunda varit tillfredsställande, och att Österrike blott väntade på lägligt tillfalle att, i förening med Preussen förklara Frankrike krig. Det kan visst icke nekas, enligt hvad man med visshet erfarit, att Österrikiska Ministerens svar icke varit till alla delar tillfredsställande, men att det i hufvudsaken varit det, är ganska säkert. Ett af de påtagligaste bevis att framställningarna från Palais Royal vunnit gehör, är den omständighet att Österrikarne dragit sina troppar tillbaka från flere vigtiga punkter, dem det låg i deras plan att en längre tid occupera; sjelfva Aucona har blifvit utrymdt. — Derjemte har Wienska kabinettet gifvit det Franska de mest bindande och som det vill synas uppriktigaste vänskapsförsäkringar. Vår erfarenhet af Sundhets-cordoner och flera bevis af diplomatisk oärlighet i kabinettens försäkringar, medgifva väl icke någon serdeles fast tillförsigt till de stora makternas löften, men man är likväl skyldig Wiener kabinettet den rättvisa, att det städse utmärkt sig genom pålitlighet i löften och förklaringar. Det är derföre vi i närvarande fall lägga större vigt på Österrikiska Kejsarens bögtidligt ingångna förbindelser, oaktadt de betydliga stridskrafter han uppställer, än på Parisiska kannstöparnes speculationer. Dessa likna ganska ofta vissa läkare som blott fästa sig vid vissa symtomer, och lemna sjelfva kroppssystemets egenheter ur sigte. Samma kännetecken förebåda icke alltid enahanda utbrott. Hvad man med riktighet kan sluta af den ena maktens krigsrustningar, låter ofta alldeles icke lämpa sig på den andras. Dessutom gifves det efter vår tanka en ännu säkrare borgen för Österrikes fredliga tänkesätt än dess försäkringar — neml. dess interesse. Hvad kunde det väl vinna genom ett krig med Frankrike? Hvad kunde det icke deremot lätteligen förlora? Man påstår att continentens absoluta herrskare frukta den politiska cholerans smittsamma natur och omkringgripande beskaffenhet, samt tro att efter de constitutionella idcerne slagit djupa rötter i Frankrike, skola deäfven sprida sig och skjuta nya skott i Ryssland, Österrike och Preussen. Denna öfvertygelse har otvifvelaktigt goda grunder, ty det är lika omöjligt för despoterne att hindra den allmänna bildningens och kunskapernes utbredande, som det i England varit Anti-reformatorerne omöjligt att tillsluta våra Lässällskaper, utrota våra Jourvaler och tillintetgöra alla politiska undersökningar; men med någon klokhet och tidsenliga concessioner kunna Europas furstar utverka så mycket att fortskridandet sker någorlunda gradvis. De hafva sett till hvil