Fiäderneslandets grannlagenhet, Vi taga oss friheten fästa Läsarens uppmärksamhet på en artikel i Fäderneslandet för i förrgår, af följande innehåll: Aftonbladets brådska att gifva luft åt sin hänryckning öfver Anmärkningarna vid.recensionen af de i allmänhet så kallade Historiska Handlingarna, dagen efter sedan desse anmärkningar blifvit synliga i Bokhandeln; föreföll oss genast något misstänkt. Vi hade också ej hunnit långt i läsningen af näninde Ströskrift, innan vi fanno, att Aftonbladets stora förundran hvem den okände Riddaren må kunna vara, som författat brochyren, år förställd, möjligtvis till och med beställd, emedan hos demra Redaktion minst af alla, bör kunna förutsättas oförmågan att igenkänna detta så karakteristiska skriftställare-mantgr. Sammanställningen med Chateaubriand var ett smicker af den grofva art, att den frejdade författaren, som i denna egenskap har tillväckligt sjellförvärfvad ära, att ej behöfva, och säkert ej vilja erhålla — för att tala med honom sjelf — ett rykte, som hvilar på styltor, och som har för skarp blick, att icke finna huru föga jemförelsen med den ädle Vicomten länder den förre till fromma, skulle ofelbart gerna sett, att den orimliga sammanställningen uteblifvit. Vi, som ej onte ens det ringaste tycke äga run mellan Chateaubriands stil och Anmärkningarnas författare, hafva deremot funnit den sednare så omisskänneligt och så fullkomligt likna en annan ganska utmärkt och namnkunnig persons, Svensk i ordets hela, vidunderliga bemärkelse, — korrteligen: 11. E. Grefve Adlersparres, att vi ej läst 10 sidor, ipnar hos oss all undran upphört, hvem författar ren kunde vara. Vi förvillades ej eps af