mig som var närvarande: Det stackars barnet är oroligt. Jag vet icke hvad jag ska.i göras hän har i dag riktigt uttröttat mig. Jag har hela morgonen bråkat med honom, fört honom omkring, gifvit honom choklad, men ingenting hjelper; jag vet ieke hvad jag skall göra? Jag var nära att dö af skratt, då jag såg Paganini i sina tofflor hafva sådant bestyr med sin son, som räckte honom till knäet. Ibland förgrymmade sig den lilla Achillino, drog sin sabel emot fadren, hvilken tog sin reträtt i ett hörn af rummet, under utrop af nog, nog! jag är redan sårad ; mån den lilla hjelten gaf sig icke förr än hans gigantiska motståndare låg utsträckt på sängen. Paganini hade ändtligen slutat sin sons klädsel, men var sjelf alldeles oklädd. Nu uppstod för.honom en stor svårighet; huru fullborda sin toilette? Hvar fanns hans halsduk, hans stötlory hans rock? Allt var undangömt, och af hvem? Af Achillivo. Den lilla skälmen skrattade när han såg fadren med långa steg genomstöfva rummet, spejande med ögonen i alla riktningar. På fadrens frågor, hvar han hade gjort af sakerna, låtsade han blifva förundrad, teg, höjde på axlarne, skakade på hufvudet och utmärkte genom sina åtbörder att han derom var alldeles okunnig. Efter ett långt sökande hittades stöflorna; de voro gömda under en byrås; mäsduken låg uti ena stöfveln, rocken i en låda och västen under bordet. Så ofta Paganini fann något af dessa saker framdrog han det i triumf, tog en stor pris snus, och började med ny ifver söka återstoden, alltid åtföljd af den lilla skalken, som högligen glädde sig, då han såg fadren leta på ställen, der han viste ingenting var gömdt, Slutligen gingo vi ut, och Paganini tillsköt blott dörren, qvarlemnande i rummet, på bord och stolar, ringar, klockor, penvingar, och hvad som mest förundrade mig, sin dyrbara violin, Han tänkte aldrig på att funna förlora sin egendom. Lyckligtvis bodde han hos hederligt folk. —— oa