Aftonbladet – 3 juni 1831, sida 2

TR ARR AT on RR RNE Fe OM HISTORISKA SK. ÄDESPEL I samma mån som spektaklerna i Kongl. Operahuset nalkats sitt slut, har: man (å nyo börjat erinra sig alt tiden snart inträffar, då det af Hr Hof-Canzleren arrangerade Historiska skådespelet inför Stockholms Vällofl, Stads Kämners-Rätt skall taga-.sin början, der den nygiriga allmänheten utan tvifvel vöntar att få betrakta många intressanta och betydningsfulla föremål; som en af de handlande versonerne förmodas vara i tillfälle att framställa. Då emedlertid de vanliga spektaklene redan 1 detta ögonblick tillslutas, hafva vederbörande, för att icke göra vänkningstiden för lång, sörjt för uppförandet af en liten prolog till sjelfva hufvudbandlingen. Vi kuona väl, för att tala i konst-stil, före styckets slut hvarken bedöma karakterernes hållning, intrigens gång, knultens sammanbindande eller upplösningen deraf, men då saken i alla fall äger ett icke obetydligt juridiskt intresse, utbedja vi oss ett par Sgonblicks uppmärksamhet för en enkel berättelse om första scenens förloppDet var redan omkring trenne veckor sedan som Favoritbladet bland sina långtrådiga öfversättningar, hade insmugit en berättelse om, att Femte delen af de s. k. historiska Handlingarna vore aktionerad af Hr Hof-Canzleren. Vi började redan tro, att denna berättelse saknade grund, då i Tisdags tvänne Vaktmästare från Stads Kämner s-Rätten gjorde ett besök hos Boktryckaren L J. Hjerta, och meddelade honom en kallelse att i går Thorsdag infinna sig inför bemälte Kämners-Rätt, för att afgifva svaromål å Hr G. Hökerbergs uttagna stämning, i afseende på ifrågavarande del af Handlingarna. Boktryckaren kunde väl ej inse nödvändigheten, hvarföre han behöfde kallas i omförmälde ändamål, enär Hans Excellence ; GCrefve Adlersparre redan förut inför Rätten skrifteligen erkännt sig vara Utgifvare tull de Historiska Handlingarna, hvilket erkännande ock blifvit tvänne gånger antaget af Rätten, och Hans Excellence på grund deraf kallad att personligen infinna sig den 6 Julii; men han åtlydde likväl naturligtvis kallelsen. Inför Kämners-Rätten hade han icke något annat att säga, än att, då Hans Ex