Aftonbladet – 1 juni 1831, sida 1

gälds raden. Utdelningen kl. 6 eftermiddagarne. torn och Professorn A. Hylander ledigvarande Theologix Piofessionen. Det är na mera en sällsynt sak, att enskilt man vill för det allmänna göra någon uppolfring. Det kan således icke annat än vara för hvarje upplysningens vän ett kärkommet anbud, som bemälte Prost gjort; isynnerhet åt ett läroverk, som vid sin stiftelse blifvit af en mägtig Konung rikt doneradt; men som deremot i en sednare tid förlorat tillgångar, hvilka staten icke kunnat hittills ersälta. Hvem vet icke att enskildta personer under medeltiden till Lunds Domkapitel gjort högst betydliga uppoffringar, och att detsammas fastigheter blifvit åt det nya Lärosätet anslagna? Hvem vet icke, att denna den höge stiftaren hedrande donation blifvit till största delen använd till armeens behof? Då de nu sist församlade Rikets ombud tyckas, efter yttersta förmåga, beviljat anslag för försvarsverket och krigsmakten, och deremot bestämt en högst otillräcklig summa för båda Universiteten, så är det i sanning hög tid, att denna vackra medeltidens anda åter lifvas, nemligen att man söker genom enskildta uppoffringar befrämja vidmakthållandet, jag vill ej säga utvidgandet, af Inrättningar, efter hvilkas beskaffenhet, ett lands national-ära af den upplysta verlden hufvudsakligen bedömes. I medeltiden uppskattade man ett folks hyfsning och anseende efter klosters och kyrkors uppbyggande och förskönande. Denna riktning blir, modifierad efter tiden, alltid berömvärd 3; och äfven i vår tid torde det vara skäl att bedöma om nationens upplysning och ära efter det mer eller mindre nit som visas för högre eller lägre undervisningsverks stiftande och vidmakthållande, äfvensom enskilda uppoffringar för samma ändamål alltid blifva en bland de berömdaste handlingar. Hvarje vetenskapernas oegennyltiga vän lär derför tvifvelsutan med lifligt deltagande se ett anbud, hvarigenom Lunds Akademi, sorh länge nog varit behäftad med brist på lönetillgångar för en stor del af dess lärare, kunde, om Konungen så för godt finner, få en lönlös Professor mindre och ett prexbende ledigt, hvilket kunde användas till någon annans aflönande. Då Gustaf Adolf den Store, som förvånade Europa med sina bragder, bortskänkte af Fursteligt nit för sitt folks upplysning sina ganska betydliga arfvegods till Upsala Akademi med den i gåfvobrefvet yllrade förväntan, att efterkommande. Sveriges Konungar af samma nitälskan, som han bar till Guds ords och god polities förkofran, efter detta hans exempel, icke skulle minska hans Akadcviis uppePp) hille, utan, der tarfvan så kräfde, hell