törstiga lemmar. Då dous hade varit för stark, könde Jolknm ofta om morgnarne omåttlighetens följder; tröithet och hufvudvärt kom konom att ångra aftonens nöjen. Långt ifrån att taza sin tillflykt till det vanliga läkemedlet att rycka, som ett Engelskt ordspråk lyder, ett hår af hunden som bet konom, eller att efter ett annat, köra ut den ena spiken med den andra, glömde han icke att vattnet var för honom den bästa kur, och hans hustru tjenade honom genast med en dusch, som aldrig förfelade sin verkan,