tid var utropare uti den lilla staden Glenarie belägen nära vid Inwerary, och lefde ionu 1822, hyste en sådan kärlek för vatten, att han med skäl kunde anses för er erofibs Churu han var nittiofem år gamadel eftod ban aldrig ifrån sin engång fattade föresats, att hvarje dag gå 12 Eng. mil eller uppklättra på Tullish fill, ett brant berg, beläget ungefär en half mil ifrån hans hemvist. Ett bällvegn var för honom en verklig njutning; han kände ett nöje af al! midt under ovädret förlänga sin promenad ll den högsta spetsen af berget, och han färblef ofta der fyra timmar. Man vet icle om det var af behof eller vana, men iänge kunde han icke umhbhära sitt älskade sement. Sommartiden kastade han sig hvar Sag kelt och hållet klädd uti än Area; och Så kläderna om aftonen hunnit torka, fögekom detta honom aldeles odrägligt: han brukade då ännn en gång bada i ån. När solnen sammändrogo sig och förkunnade ett oy2der, då hvar och en vanligen söker sig et! slygd, var ingen lyckligare än John konro; ban var då i sitt element. Han återvände icke hem förr än han var alcdeles genomblöt, och hade då smakat hela der njutning hans märkvärdiga natur kunde fåärskaffa honom. För att icke förlora en :troppe af den välgörande vätskan, höll han sin inössa i handen, och utsatte hufvudet för årstidens hela stvänghet. Han åtvjöt en görträfflig helsa, och oaltadt dessa sina vapar, visste han alltid att förekomma snufsa och bröstverk hvilka äro ganska vanlisa ti detta fuktiga klimat. Så snart han kände sig besvärad deraf använde han både om vintern och soromaren ett icke mine dre eget än verksamt läkemedel. I stället fir att hålla sig varm hemma och intaga svcttdrifvande medel, begaf han sig till stranden af Arca-ån, och kastade sig deri helt och hållet påklädd; sedermera gick han några mil, ända till dess hans kläder hade torkat, och detta hjelpte alltid, En gång trodde man houom vara farligt sjuk; för första gången kanhända, rådde kLonom hans hustru att rådfråga en läkare. Hen vägrade detta och sade sig vilja göra bruk af silt gamla medel, ehuru han beklagade att han icke helt och hillet kunde följa sin vana. Han bad sin hustru hälla en så vatten i sängen, Då hon icke ville vägra honom denna slags tröst, lyfte hon, oored tillhjelp af en granne, gubben utur sängen på golfvet och öfvergjöt honom så rikligt han kunde önska. Mon lade honom återigen; han insomnade uti en djup sömn, vaknade morgonen derpå fullkomligt frisk, ach återbörjade sina dagliga promenader. Den hederlige John hade ännu en annan passion; men denna hade hän åtminstone gemensam med många sina landsmän, Om ban älskade vatten, så afskydde han icke beller en ä0nan vätska, som var lika an Lä , . mm fö hamna mensen FAM WAnNBEnA fö LÄR i