BACCEUS VID CONGRESSEN. (1831). Verlden, sägs det, blef förvriden Under rötmån uti fjol; åltsen Juli saknas friden, Gräl man hör från pol till pol Se, i små och stora stater Idel split och rehellion! Snart elt dussin potentoter Tagit lifstids-permission. I Detta oskick, kan man tänka, Dessa dierfva frihketsskrön Skulle djupt i själen kränka fvarje lagkrönt Suveröo, De heslöto alltså samla Sig i Aachen uti bast, För att åter ta den gamla Vorlden uti grimmon fast. Klokt förslag — men hindren slermma! Oron kom alltmer i ton. Blan fick nog att göra hemma, Hvar och en hos sin natiom Ånga, Inga potentater Fingo för conBressen tid, Utom de, som sina stater Mislat nyss i snöplig strid. Deren ef Algier den förste Var, som till congressen hann. Som despot var han den störste, Och blef alltså Talemean, Han sia talargåfva tömde Qm droit divin en stund se Aila sen, i chor, fördömåa Falken utaf bjertans grund. Derpå mönstringar och föter! Cercmoniclet sen Brydde deras Majeståler Så gick första månan bön, Då omsider man till saken Kom, en höftig statsdisput, fjvaxtill ingen än hört maken, Wonstod utan hop om slut.