Honom, hvars fröjd och hvars tröst, honom, hvars helgon du var! Byggdes väl någonsin ett trognare bröst till ditt tempel? Var ej hans lif och hans död endast en enda musik? Ja, som, i aftonens rodnad, en svan, omskimrad af hulda Fröjd-erinringars dagg, bäddad i gyllene doft, Säll ej mindre vid solens farväl, än förr vid dess uppgång, — Så i ljuf melodi smälte din dyrkare bän. Dock — hvi skulle en blick på hans grift ditt öga fördystra, Du, som, från himmelen sänd, ren vid dess portar, i glans Af de Evärdliges vår, den befriade helsat, och redan Den lycksalige fört fram till de dinas förbund? Har han ej träffat der sin Marcello, der sin Durante ? Hafva Beethowen och Bach redan cj skakat hans hand, I det tempel, der Kärlekens sol, ur sin cviga öster, Dagar det ljudande hvalfs azur med blidaste sken? Hör han, hos dem, ej nu, hur med alla de brusande stämmor Skapelsens orgel der spelar sin höga choral; Hur Uppståndelsens bymn derifrån, kring hidande rymder, Sjunger sitt herrliga: Död! hvar är din seger? din udd ?