Det arma Fäderneslandet, hvars sista essource numera tyckes vara, att söka håla god min i elakt spel, bar i början af eekan, under ett mellanskof af den bättre aturens återvändande, ställt till oss på vers et känslofulla utropet: Det är en tröst i lifvets smärta Att bafva en uppriktig vän. Detta bevis, att Fäderneslandets Redakion i ögonblick af en mera sansad besining, inom sig erkänt uppriktigheten af de nå varningar vi då och då, gifvit den läder oss verkligen; dock icke så mycket ör vår egen skull, som fastmer derföre, tt det ådagalägger, att allt hopp om återändande på den rätta vägen ännu icke är te; och hvarföre skulle Fäderneslandet då ara uteslutet från åtnjutande af den hbristeliga regeln, att det är mera gläd: öfver en syndare som omvänder sig, än ver Tio rätUärdiga ? Det ljusare mellanståndets ögonblick hos äderneslandet voro dock ganska korrta. en gamla ovanap har straxt derpå, i