I I Me — — — — —.— TI ILL HULT HAITI. JUL UL alSsd Lid VCillCLyldlldiu nen, i det de återgå till medborgare, hvarken förlora sin skicklighet, sina talanger eller sina förvärfvade kunskaper, och derjemte höja sig i allmänna omdömet genom den uppoffring de gjort af sina materieala interessen åt hedern och tankans oberoende, så vexer det medborgerliga Frankrike i kraft, genom allt det som söndrar sig från makten, För alt rätt fatta resultaten utaf valen, bör man ej stanna vid Ministrarnes eirkulairer. I dem vägas hvarje ord. Nej, man bör läsa de i hast sammanskrifna artiklarne af författare som äro betalda för att prisa Ministrarnes fel. Der upptäcker man allt. Statens tjenstemän betecknas icke der med detta namn. — Man skulle i sanning tycka att en Statens tjensteman borde anses tillhöra Staten; att det är mot Staten han eger förbindelser, och att då han uppfyller dessa, böra hans känsla och tänkesätt vara fria. Äfven kunde det tyckas att Statens tjensteman bero af Konungen, åt hvilken ensam Chartan gifver rätt att utnämna dem, och som ensam fålt sig af Chartap anförtrodd verkställande makten! Men man har orätt. — Eoliet de Ministeriella bladen äro Statens embetsmän intet annat än HMMinisterens agenter, hvilka böra draga sig undan af sig sjelfva vid hvarje vexling i Mivisteren som cj behagar dem, eller vara beredde på att afllägsnas om de ej nedkasta sig i stoftet. Man inser lätt hvilken förvånande skicklighet de borde ega för att genast fatta skilnaden melian Hr Guizöts system och Herr Lafittes , mellan Br Lafittes och Hr Periers, och genast rätta sig derefter, Frankrike sjelft bar lika litet förmått begripa den ena som den andra, och skall alldrig rätt komma under fund med hvad de velat, ty det enda bestämda factnim som qvarARR NE RE VEN RR TTT står af deras öfvergående. välde är att de! ingenting kunnat. Ingen maktens tjenare kan sålunda bibehålla sig vid embetet annat än genom den mest fullkomliga förnekelse af all egenvilja. Meu den som ej har en vilja, är ingen menniska, och naturligtvis ännu mindre medborgare; och då man, när man upphör att vara tjensteman, åter blir medborgare och menniska, så stiger man genom sin afsättning. Denna sanning måste af alla erkännas; den förklarar: hvarföre alla de som förvärfvat sig rätt till folkets aktning, trotsat och fortfara att trotsa Ministerernes åskor. Je öfverlemna åt varelser utan förtjent anscende, denna bedröfliga undskyllan: jag är hungrig. Vill man, säga de besoldade bladen, att Ministerens folk skola stå i fiendligt förhållande till densamisa? herpå kan man endast svara: hvad en viss Marquis svarade Acteuren Baron: Hvarföre bar du Felk. Barons Folk voro ingen smula mindre Statens tjeI nare än Ministcrens folk. Det finnes för närvarande I Frankrike inga andra Statens