Aftonbladet – 9 maj 1831, sida 1

OM TJENSTEMÄNS AFSÄTT, LIGHET. Den regeringsform som Gustaf den tredje år 1772 skänkte Sverige, bibehöll inamovizbilitet för alla Statens så väl civila som militära lägre embetsmän, med några få undantag. Det hör ej hit att undersöka huruvida undseendet för tidens opinion eller en på ett djupt begrundande af fria statsförfattningars idd, fattad öfyvertygelse, förmådde Gustaf, som då var den mest populära Konung Sverige måhända någonsin egt, att i den nya grundlagen bibehålla ett stadgande, utan motsvarighet, hvarken då eller sedermera, i något annat lands institutioner. Säkert är emedlertid att detta stadgande, ända intill sednare tider, temligen enhälligt, varit ansedt såsom ett helsosamt värn mot maktens godtycke, och ett medel a:t bereda sjelfständighet åt en samhälls-klass, som i andra länder är likasom sjelfskrifven att ej ega någon. Så lära ätven 1809 års män hafva tänkt. igentligen sedan den tid då den första Franska Chartan promulgerades, började tvifvel yppas om denna inamovibilitet. Man hade vänjt sig alt betrakta Frankrike såsom hjertat af den Europeiska statskroppen, serdeles i pohtiskt hänseende. Den egentliga typen för en constitutionell monarki, efter nutidens fordringar och begrepp, fann man äfven der, och hvad var då naturligare än att den ansvariga Ministerstyrelsen i hela sin consequence äfven hos oss skulle finna talrika anhängare. Man var till och med nära att till en del inympa den på vårt eget statsskick. Att styrelsen i allmänhet härvid visade sig verksam, må ej förundra någon; den visste nog hvad den gjorde. Den hade redan någon liten erfarenhet af huru mycket den ministeriella ansvarighe o ten hos oss betyder; att gilva betydelse åt