väg, så väl som du, svarade han, och du kan intet köra mig hem om jag intet vill Hon vaådrade då tigande på den ena sidan af vägen framåt: han följde henne på den andra, lika stum. De hade gätt temligen raskt en hel timme, då hon slutligen stannade, och satte sig på dikesrenen. Han ställde sig med armarna i kors framför henne. Då utbrast hon i häftig gråt. Nej! min väg blir mig för lång, och mitt hjerta för tungt, om du icke nu vänder om! ropade hon. Ja, jag vänder straxt om igeny, svarade han, men du vill intet låta mig få säga ett ord, och du gitter intet taga afsked af mig cen gång. Hon teg och gret ännu häftigare. Han satte sig då hredvid henne, slog armen om hennes lif, utan att hon försökte stöta honom tillbaka, och sade: Jag har här litet penningar, som du väl kan komma att behöfva i Götbeborg, ty det är icke sägdt att du genast får rätt på din bror. . Tag emot det, du, ty det kan ingen ge dig af bättre hjerta än jag. Och nu, Gud vare med dig!? Han ville stiga upp, men bon höll honom qvar, och såg på honom med tårfualla blickar. Farväl! var allt hvad hon kunde säga, och dervid tryckte hon hennes hand. Glöm intet att jag — och Anna vänta dig hvar dag och hvar timme och stund tillbaka! sade hav i det han tryckte henne i sina armar, och hastigt gömde sin lilla kassa i hennes barm. Derefter sprang han upp, höll handen för öngonen, och skyndade hem ifrån henne. (Forts. ee. a g) me OO OO OO i bat -— ns RS RK AE KS ER ww AA