Aftonbladet – 15 april 1831, sida 3

EMP FO rn Lå bides usurpation och fall, länge, liksonr Bolivars, var alla partiers fredsrop och af dem alla endast nämndes med vördnad och kärlek. Dessa båda män egde i öden, fosterlandskärlek, snille och ibärdighet i striden för den stora idd som lifvade dem, mycken likhet, och till den Bolivar vi nyligen lemnat i detta blad skall, som vi tro, följande scen ur Vittorias lefnad, tjena till värdigt motstycke. Under loppet af år 1826, förlorade General Vittoria större delen af sina gamla vapenbröder. De nya,som intogo deras ställe hade icke mera, hvarken samma enthusiasm eller samma tillgifvenhet för hans person. Det brinnande nit, hvarmed Mexicos invånare omfattat revolutionens sak, var afsvalnadt; vid hvarje motgång modfalldes de allt mera och då de olyckliga tilldragelserna i det inre af landet ej mera medgåfvo någon förhoppning om den goda sakens slutliga seger, vägrade byarne att skicka förstärkning. Vittorias sista följeslagare lemnade honom nu och han förblef alldeles ensam. Hans mod svigtade dock icke för detta hårda pvof, och hans beslut att aldrig hylla Spaniorernas välde eller vika för dem, förblef oryggligt. Han afslog den höga värdighet och de belöningar dem Spanske fältherren Apodaca lät bjuda honom såsom undergifvenhetens pris, och gick helldre att söka en tillflykt i de omätliga skogarnas djupa enslighet, än han mottog den amnesti, i förjitande på hvilken så många insurgenter nedlade vapen. Denna föresals ulfördes med en energisk kraft som helt och hållet målar den berömde mannen. Utan en: enda följeslagare, endast utrustad med sin sabel och ett litet förråd af linne, kastade han sig in i de ödsliga bergtrakter, som upptaga en så betydlig sträcka af provinsen Vera Cru2. Hans historia under denna sjelfealda landsflykt, är till den grad förfärande och wild, att författaren häraf (Doctor Ward) ej skulle våga alt här nedskrifva den, om det enhälliga vittnesbörd Vittorias landsmän gifvit hane utståndna lidande cj till alla delar bekräftat denna berättelse af sina öden, som ban sjelf vid mer än ett tillfälle gjort för mig. Under de första månaderne erhöll Vittoria lifsmedel af Indianerne som alla kände och vördade hans namn; men Apodaca, som befarade att han hvarje ögonblick skulle lemna sin tillflyktsort och återsynas i spetsen för OÖ0 man, som med sin närvaro ådro teckning al . 0 derstödt honom, blef den utan barmhertighet nedbränd till aska; detta barbariska förfarande injagade hos Indianerne en sådan skräck, att de flydde vid Vittorias blotta åsyn eller ha— stade att förkunna annalkandet af en g dem en så fasansvärd medfart. Under mer än sex månaders tid förföljdes och jagades han från skog till skog, och befann sig dervid ofta så nära sina för följare, att han kunde höra dem förhanna honom och äfven Apodaca, som tvingade dem till så mödosamma och fåfänga efterspaningar, Vid ett tillfälle undkom han ett fiendtligt parti som omringat honom derigenom att han samm öfver en strid flod öfver hvilken soldaterne ej förmådde följa honom. Ofta befann han sig helt nära de förföljande tropparne, dold bak— :om de täta buskar hvaraf Vera Cruz skogar äro uppfyllda. Slutligen utspridde man, för att tillfredsställa Vice-Konungen, att en död kropp blifvit funnen i bergen och erkänd för alt vara Vittorias. En noggrann beskrifning på hans person infördes i Mexicos officiella tidning och tropparna återkallades till angelägnare sysselsättning i det inre af provinsen. Vittorias pröfvingar voro ej slut med allt detta; fogelfri, dignande af trötthet och mödor, med möda skyld af några eländiga trasor, kroppen sönderrifyen af tistlar och af tropikernes taggiga skogssnår, fick ändtligen Vittoria hvila ut; men hans lidanden voro 1 alla fall grufliga. Om sommaren födde han sig med de frukter hvarpå naturen under denna himmel är så frikostig; men om vintern förtärdes han af den gräsligaste hunger, och man har hört honom mer än en gång försäkra att aldrig någon måltid synts honom så läcker, som då han en gång efter långvarig svält an-. kk . . träffade halfförruttnade lemningar efter något I skogarne omkommet djur, hvars ben han då fick afgnaga. Han vande sig härigenom vid en sådan återhållsamhet, att han ofta i 4 a 5 dagar kunde uppehålla. lifvet endast med litet vatten, utan. att deraf erfara någon egentlig olägenhet; nödgades han att utöfver denna tid umbära föda , förorsakade dock hungern honom: de olidligaste smärtor... Under två och ett hbalft års tid smakade han ej bröd och såg ingen mensklig varelse, tänkte icke heller då på mö— ligheten att nånsin få återse någon så— ean. Hans enda klädnad var ett bom .ullstäcke som han funnit en dag, då.