Aftonbladet – 15 april 1831, sida 2

och känslan att vilja Iorsvara den, det första vilkoret för hvarje sambhälles sjelfbestånd, afhålla andra makters ministrar från inblandning uti hvad inom landet säges 1 skrift eller tryck, så vidt detsamma icke innefattar något emot dessa makter smädligt eller förgripligt. Denna aktning för eget oberoende äger ingenting förnärmande mot folkrätten. Med samma skäl skulle annars en utländsk mission kunna föreskrifva lagar i afseende på styrelseoch förvaltningsåtgärder; och landets egen regering blefve då icke annatän en skugga, en skärm, bakom hvilken fremlingarna drefvo sitt förmynderskap, och som möjligen kunde slutas likt Romarnes öfver Egypten. Redan Konung Gustaf III omtalar på flere ställen i sina skrifter det östra naborikets böjelse att influera på våra angelägenheter, dess enväldiga regerings Tänglan att utsträcka sin gräns till Nordsjöns stränder, och vådan af alltför mycket undseende för den mäktiga grannen. Sve onska folkets nationalkänsla och dess sinnesstämning i afseende på Rysslands politik och styrelsesätt torde kanske också vara en sak, hvilken förtjenar att vara ett föremål för vederbörandes considerationer. Vi vilja såsom bidrag härtill erinra om uppträdet på Riddarhuset i början af sista Riksdag, då Grefve D. Frölich fällde sitt yttrande om den politik han ansåg Sverige böra följa, i ordalag, hvilkas börj jan tycktes antyda, att vi icke kunde försvara oss emot grannen i öster. Vid dessa ord afbröts talet af de för,skräckligaste stampnin En mängd Oo Sar. ledamöte r förklarade med ifver, det de skulle anse sig ovärdige att vara Svenskar, om de icke voro beredde att äfven emot Ryssland försvara sig till sista blodsdroppan.. Denna fosterländska värma syntes äfven delas af Styrelsens närvarande Ledamöter,bland hvilka Hans Excellence af W etterstedt med en synbar rörelse uv minnet upprepade slutet af Tegndrs Svea, hvaråt äfven samlingen skänkte ett starkt bravo ; och dylika yttranden följde så häftigt på hvarandra, att Grefve Frölich en lång stand bindrades att utsäga slutet Lill den afbrutna perioden, hvilket utvisade att hans mening varit helt annan, än Huset upptagit den. — Vi ha erinrat om denna händelse, fornämligast för det bevis den företer på Herr Stats-Ministerns för Utrikes ärenderna ädla och nationella tänkesätt, samt den ovilja som han deruti tillkännvagaf för allt beroende af makten XT: att danna Ik öncla I FN barn KAN måste väl höra,j att forbindelse. Ryssland kam 3cke beklaga sig öfver denna natiosetla känsla hos ett fritt folk; ty den äger ingenung hendtligt emot det förra landets invånare? den har sitt ursprung i historien, i minnet af fordna strider och de lidanden de förorsakat Sverige; den igenfinnes på hvarje blad i våre häfder. Vi anföre såsom ett exempel härpå från de äldsta urkunderna, det märkliga tal, som Torgny Lagman på sin tid höll till Olof Skötkonung i folkets närvaro vid Allhärjartinget. (Se Bruzelii historia pag. 119). Ehuru förr kändt af mången Läsare, torde det ändock kunna omläsas med intresse, så mycket mer, då man vet att innehållet inplantas I hvarje skolgosse. Det lyder sålunda? PAnnorlunda äro Sverges Konnngar nu till sinnes än de tillförene hafva varit. Min Farfader Thorgny kunde väl minnas Upsala Konungen. Erik Edmundson och visste berätta om honom, at den tid han var 1 sin bästa ålder, var han ute på sjötåg hvar sommar, drog till åtskilliga länder, och lade under sig Finland, Kyrialand, Estland, Curland och mångå andra land i öster; och kan man ännu se de jordborg gar och andra stora: verk , som han giorde; dock var hamn cj så högmodig. att han ju ville höra de män, som hade något angeläget med honom att tala. Min Fader Thorgny var lång tid med Konung Björn, och kände hans seder; och stod Björns rike, medan han lefde , uti mycken magt, och led aldrig minsk; dock var ban mild emot sina vänner. Jag minnes Konung Erik Segersälls; och var jag med honom i många härfärder: Han förökade Svea Rike, och värjde det manneligen; dock var det oss lätt, att med honom komma i samråd. Men den Konung, vi nu hafve, tillåter ej att någon vågar tala med honom annat, än det allena, som honom behagar; och drifver han det med all flit; men sina skattländer låter ban gå sig ur händerne, af vårdslöshet och vanmagt: Han fikar efter. att hålla Norge under sitt välde, hvilket ingen Svensk Konung förr hafver eftersträfvat: och gör det många mäns oro. Nu vilje vi, Bönder, att du Konung Olof, gör fred med Olof Digre, Nor; ges Konung, och gifter din dotter Ingeger d med honom; men om du vill återvinna de RBiken i öster, som dina fränder och förfäder hafva ning ägt, då vilje vi alla följa dig. Vill du icke göra det som vi säga, så skola vi anfalla, dig och dräpa dig; SA a top 1 a FO Dn