roreisen. oUenna konstens oiormaga ar märkbarare 1 Dioraman än 1 det vanoa målningssältet. En på väggen upphä ingd, med, ram omgifven målning, är, hura långt illusionen än må vara uirvilven, dock alltid en ,tafla. Utan att göra våld på sin känsla och likasom omedvetande ; antager man alla de orimligheter dem konstens otillräcklighet nödvändigt måste vidkännas och finner cj något stötaude i att se Et ex. en ryttare i fullt galopp som ej rör sig ur fläcken. Hvarje öga har i detta åall en vana af sjelfbedrägeri som gör tillfyllest för konstnärens ändamål. J Dioraman Åderemot, som, i sig. sjelf en fullkomlig synvilla, der föremålen återgifvas i naturlig storlek, der illusionen är så stor, så fullkomlig, så völfvervinnelig att man omöjligen ett enda ögonblick kan undandraga sig den — der är en ,orimlighet af of vannämnde beskaffenhet mera stötande, Man beflinner sig här oemotståndligt i sjelfva verkligheten; murar, gator , torg äro ej mer bilder, teknade på en duk; de äro verkliga murar, verkliga hus, verkliga gator och torg. Tigorerne sjelfva äro för ögat verkliga menniskor med kött och blod; deras djupa, naturstridiga orörlighet är derföre något vidunderligt; det gör ett sorgligt intryck. De likna detta bedniska folk, som i Tusende och en Natt omtalas och hvilket af Gud straffades ett ögonblick med orörlighet. Pessa män, dessa qvinnor likna vaxbilder. De ega alla yttre tecken till lif, rörligheten undantaze ;n, hviket, vi upprepa det, gör på åskådaren ett besynrrerligt, smärtsamt intryck. Hvad vi sagt om orörligheten kan äfven lämpas på tystnaden. Kanonerna lossas, elden framfjungar uv muskötmynningarne, hunGradetals menniskor kämpa med ursivnighet, sårade, döende uppspärra den af smärtan förvridna munnen; trumpinnarna nedfalla på trummorna, vagnar framrulla på gatorna, och med så otaliga elementer till sorl och buller — icke det ringaste ljud, en fullkomlig dödstystu ad. Åskådaren tror sig inom ett ögonblick vara slagen med döfhet. Konsten, alltför saun i vissa hänseenden, låter det o-. sanna i så många öfriga fall alltför starkt framskymta. Väl har dock konstnären, det må-: ste man medgifva, haft den omsorgen att, så mycket som möjligt, fra mstälIa ot de handlande personerna i ett tillstånd af hvilas; de fBeste äre antingen stående, sysselsatte med att ladda och skjuta, eller pedkastade på marken, sårar de eller döende; de som framtåga ellorv ocnriunoa ärn mest afliocgnaedo Ar D