Revue Frangaise — är Oppositionen, oaktadt sitt mod och sina talanger, föga fruktansvärd för styrelsen. Svenska Regeringen har hvarken ombytt grundsattser eller chefer sedan 1812, då brytningen skedde emellan Napoleon och Bernadotte, Sveriges dåvarande Kron-Prins. Efter denna tidpunkt förebrås Regeringen af sina motståndare, i sin yttre politik , en alltför uteslutande böjelse att låta leda sig af Ryssland, och uti den inre administrationen, en hårdnackad ovilja för allt som instämmer med den nya tidens anda och för alla de förändringar, som äro tjenliga att utveckla de idfer som frambragte 1809 års så ofullständiga statshvälfning. Äfven alla efterföljande Riksdagar hafva visat sig mer eller mindre benägna att villfara Styrelsens önskningar, och Opyositionens, som det vill synas, temligen kraftfulla försök hafva nästan alltid lemnat rum för blott — höfliga ord och vackra löften. ?Man förstummas, utbrister Granskaren, öfver anmärkningar, framställda inför Europas största publik. Det är tydligt, utropar han efter vanan, att deras författare ej är någon annan än en medlem af vår opposition — dessa bitande klagomal hafva aldrig flutit ur någon utlännings penna, Ingen anmärkning, som icke innefaltar ett loftal, kan i Granskarens ögon vara opartisk, eller härflyte från annat än parti-hat; endast smickret är opartiskt, endast rökverk komma från sannpingsalskande och patriotiska tlänkesätt. Ingen lär fästa afseende på Granskarens insinuationer alt den ifrågavarande artikeln skulle vara af någon Svensk parti medlem författad och i Revue Francaise, under utländskt namn, införd. Tvertom lär denna Granskare-uppgift al de flesta icke anses för annat, än, hvad Granskaren sjelf satt deröfver till rubrik, nemligen ett Nytt underslef. Det är temligen allmänt kändt att artikelus författare skall vara en ung Grefve Montalembert, slägting till den förra Franska Ministern härstädes, och bvilken under sista Riksdagen vistades i Stockholm, Det synes som om man hade handlat skickligare i fall man underlåtit hela det i Granskarens 14:de Nummer skyldrande nya underslefvet, hyvarigenom hans Committenter ingenting annat vunnit, än alt den mörkaste sidan af den förtretliga artikeln blifvit mera allmänt beskådad och begrundad. Det är emedlertid besynnerligt, att ingen annan sett framskymtandet