friskning, och bränvinet är för dem, snart sagdt, det enda tillgängliga, endast måttlighet iakttogs, hvarpå hvar-: je menniskooch fäderneslands vän må arbeta; men att för detta ändamål å vissa tider förbjuda bränvinsbränningen tjenar blott att rikta Länsmän, spanmåls-vinglare samt vissa förmögnare personer, hvilka sednare uppköpa spanmål till stegradt pris, bränna deraf natt och dag, samt för att få så mycket större lager och större vinst, emot en ringa afgift låta de mindre bemedlade bränna åt dem med sina små pannor. Härigenom blir tillgången på bränvinet lika stor; den stridaste och mest gifvande säden åtgår dertill; den fattige nödgas sedermera köpa den uppstegrade spanmålen, som blir en följd af hvad som i hast ingått i bränvinspannan, och för det andra betala sina supar dyrt; derföre måste, för alt vinna inskränkning, ändamålsenligare medel uppsökas, och är att hop pas det våra Måttlighets-S5ällskaper med tiden dertill bidraga. Herr Laholmsboen tyckes ifra emot de små bränvinsbrännare såsom jordoch skogsförödande, men om äfven något mera bränsle skulle i proportion åtgå, kan dock den mindre bemedlade hafva mera vinning vid att sjelf tillverka sin vara, använda potates och sämre säd, och få gagn af dranken. De bränna oftast i samma stuga de bebo, samt värma sig och matreda vid samma eld, sälji det bränvin de ej hafva råd att behålla, för att få några kontanter till nödig: behof. Måtte en gång vederbörande tystna att prisa fördelen af de stora! brännerierna, samt att yrka ann i i förbud och låta de mindre bemedlade få i fred och på den för dem beqvämligaste tid bränna till sitt behof så länge bränvinet ej kan förbjudas. att säljas, köpas eller förtärs. Mycket kan sägas som skulle låta riksgagneligt, hvarih land vore, t. ex., att bouillon för vedbesparing borde kokas i en ganska stor kittel för en hel stad, eller åtminstone för vissa qvarter, och allmänheten tvingas att köpa eller blifva lagbrytare; försätta sin tid med hämtning och troligen få ena dålig soppa. Undras, hvilken mer, än bouillon-kokaren skulle gilla ett dylikt påbud, eller ej finna sig förnärmad derafl. — 2 ONS AN