Främst bland dem, bland svärd och kulregn hon, en tröstens engel, går Och för hennes hulda åsyn glömmer krigarn sina sår. Dock kanske för henne äfven fienden en kula har? Bland de blekas krets bon faller, dit hon tröstens balsam bar. Och sitt radbands kors hon trycker häftigt mot sin ädla barm: Matt hon än sitt bufvud höjer, lyssnar efter stridens larm. Hör hon då det glada jubel: Pohlen segrar! o hvad fröjd! Stilla sjunker hon tillhaka bland de döda: hon dör nöjd.