. NM BER mA MM RA MR TS 47 123 fr 2 EP Pe Lä Salig som en gud sig kände den ett ord blott kunde få. Men förgäfves tusen hjertan lågo för den skönas fot: Fåfängt tusen suckar höjdes hon tog atet offer mot. Ensam med sitt rika hjerta — döda voro mor och far — Stod hon blånd de tjustas skara: ingen henne värdig var. Ingen skulle kunnat älska så, som hennes hjerta kan. O! så skön, som hon, så trogen finns på jorden ingen ann. Ensam stod hon — som en främling från Italien, oförstådd Står bland lyssnande barbarer med sitt sångarspråk försmådd. Hastigt dånar då kring henne hela fosterlandets röst: Frihet! Frihet! ljuder lösen mäktigt ifrån bröst till bröst. Wolgas bleka söner skynda hem ifrån det väckta land; Sitt förtryckta hufvud reser: Folket sliter sina band. ee PFribet — vid det höga härskr hennes hjerta mäktigt slår Ljuft den ädla rodnar, ögat glänser af en helig tår. Frihet! — höga, stora känsta! den är hennes hjerta värd, Blott åt fosterland och frihet egnar hon sin kärleks gärd. Pohlens hjeltar! mina skatter, mina slolt jag bjuder er. Allt hvad jag i verlden äger jag åt fosterlandet ger. Vapen blott jag er kan skänka: sjelf J ägen kraft och mod. O hur skönt, för fosterlandet att få offra Lif och blod! Och i tysta doket sveper bon sitt ädla hufvud då: A sk ! a 0 a N pl Så d M 24 Ack: en engels asyn mislet hennes fosterland dock så. Klostrets dystra portar slutas: hon ej synas skall igen Förr än stridens dag är inne, stridens dag för friheten. Då skall man på blodig valplats a a a 1